"Du vet hur det kan vara", sa jag och han svarade att det gör han inte alls för han har aldrig haft ångest. Jag trodde att det var ett skämt, sedan mindes jag att vardag för någon kan vara främmande för en annan och det var dagen jag blev påmind om att alla inte lever med ångest.
Först vill jag göra klart att när vi nu talar om ångest så är det inget i stil med dagen efter-ångest, söndagsångest, ångest inför prov, ångest för att du ätit för mycket. Det är inte tal om ångest som ett resultat av en förklarlig orsak - till exempel när vi är rädda, ångrar, oroar eller bekymrar oss för då är det helt naturligt att känna ångest.
Jag talar om ångesten som för mig börjar som ett sug inuti som på tio sekunder eller tio dagar tar över hela min verklighet. Den knuffar självkänslan och självförtroendet överbord och istället skälver jag inombords. Jag blir nervös, förtvivlad till panikslagen och lätt paranoid, ofrivilligt hukar jag ihop och flackar med blicken, tankarna går inte hela vägen fram och om de skulle göra det så får de aldrig något positivt slut. Ångesten är som en djävul på axeln fast ändå inte, det är jag och den befinner sig inne i mitt bröst och har ett finger med i allt som tänks, görs, ses och hörs. Den avbryter handlingar eller förlamar och hindrar dem innan de inletts, ger mig skulden för alla världens problem och medför en överkänslighet som gör att knapprandet från ett tangentbord kan vara oerhört stressande.
När ångesten tar mig i sitt grepp har jag svårt att ta kontroll men jag är inte längre rädd. Jag brukar iaktta hur den får mig att fippla med fingrarna värre än Stefan Holm inför ett höjdhopp, hur mina fötter börjar vicka och hur handstilen förändras när jag skakar så det är svårt att skriva. Ibland vill den aldrig låta mig vara stilla, ibland vill den aldrig låta mig röra mig utan trycker ner mig och kedjar fast mig där jag råkar befinna mig - på köksmattan, i sängen, på trappan. Oftast kan jag manövrera den på bortaplan, det är hemma eller när jag är ensam som den tar över eller släpper ut det jag tillfälligt lyckats hålla undan. Praktiskt för mig men tråkigt för min käre sambo (som för övrigt förtjänar alla kärlek i världen).
Mitt normaltillstånd är en latent ångest som bubblar under huden, emellanåt känner jag den inte alls och andra gånger fullkomligt forsar den i mitt system. Nästan varje morgon vaknar jag till ångestdjävulen som talar om att det inte finns någon poäng med att stiga ur sängen - och då är det inte på den nivån att jag är morgontrött eller inte vill jobba, för gå upp och leva det vill jag. Det har blivit så normaliserat för mig att jag blir chockad när jag hör en vän säga att han aldrig haft ångest och jag minns inte hur tankarna snurrade innan ångesten blev en så här stor del av mitt liv, och fastän jag är långt ifrån ensam om att leva med det här är det fortfarande år 2015 så tyst om ångest och andra psykiska besvär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar