måndag 4 november 2013

358. Förnekelsen

Det är deja vú och förbannelse och det vore så förlösande att ge mig själv en käftsmäll. Jag frågar mig varför jag aldrig lär mig och jag undrar varför jag ens skriver det här. Kanske är det nittiotalistfasoner med sociala medierbehovet, mest är det nog för att det är enklare att bekänna för andra än erkänna för sig själv. 

Det har varit lite instabilt ett tag. Inget konstigt med det, så där som det mest är för folk ibland. Det har kommit successivt, så som det mest gör. Det är det som gör det så lurigt och jävligt - det är så lätt att stuva undan de små obehagen, stapla dem på hög och låta livet fortsätta accelerera. 
    Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har livet accelererat i vad man skulle kunna kalla för en sjuhelvetes jävla fart. Det har varit så mycket bra och fantastiskt och tyvärr är det väl också lite det som får situationen jag är i nu att kännas värre. Jag har bytt jobb, varit och rest i Storbritannien, fått ett flyt i kombinationen vardag-kost-träning. Jag har flyttat hemifrån, jag har blivit sambo och mest av allt har jag blivit okontrollerbart, hejdlöst och underbart kär i en av de människor jag beundrar mest. 
     Av någon anledning får jag uppleva så himla mycket bra men det är som om mitt psyke inte är riktigt kompatibelt. Jag vet inte om det är stress för ett halvår eller en månad som jag måste ta tag i och hantera, men jag vet att jag just nu inte riktigt fungerar. Det är mitt ständiga dilemma med fröken duktig och prestationsångest, bittra insikter om begränsningar och att lägga sig på en rimlig nivå. När det kommer till träning, i jobbet, fix med ett hus, hur ambitiös man ska vara med ett blogginlägg. 
    Jag vill varken vara för klyschig, djup eller deppig, men inte heller lägga trehundra år till att formulera mig för då kommer jag aldrig få ur mig något av det här. Ni ska inte tro att jag är ett vrak för ungefär nittiofyra procent av min vakna tid känner jag mig otroligt lycklig över tillvaron jag lever i nu. Det är de där sista som inte klaffar när tårar kommer från ingenstans mitt i en lagergång eller medan jag målar lådorna till en skänk i vårt kök. Ett illamående som varit med några veckor för mycket och visat sig vara en retlig magkatarr, ångest som gör det fysiskt jobbigt att andas och en skälvande kropp som behöver sitta och låta huvudet samla sig. 
     Det som svider mest är att jag missar varningssignalerna och att jag är svagare än jag trodde, att jag inte förstår och att jag inte är smart nog att kunna sålla och koppla bort. Det som är jobbigast är att jag känner mig som en bortskämd och otacksam snorunge. Så som man kan peka på andra och förklara deras beteende med att de inte är trygga i sig själva, det är en liknande oro jag nu kan känna i mig själv. Min kärna som ska vara den stabila basen känns liksom inte längre intakt. 

Jag vet ungefär vad det är som måste göras. Börja skrapa lite och flirta med min ytlighet. Fånig vardagslyx för imiterad avkoppling, målade naglar för att det får mig alltid att känna som om I got my shit together och sedan är det bara att kavla upp ärmarna och börja rota. Beta av, ta itu med och - kanske framför allt - lära mig att njuta. 
         Här var jag i London, trött och sliten, men glad. Jävligt gott kaffe drack jag dessutom. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar