361. Missnöjet som vi inte ser

Upplyftande tanke: hur stor del av våra liv som vi känner oss missnöjda. Hur många som går vecka ut och vecka in på en arbetsplats de inte trivs på, hur många som lever i förhållanden där kärleken tagit slut och hur många som existerar i skuggan av det de en gång var. 

Newsflash: det är så mycket som finns under ytan. Hur många timmar, dagar och år vi än spenderar ihop med människor i vår omgivning så finns det alltid tid där vi inte är med, ögonblick vi inte upplever, känslor vi inte får se och ta del av. Bilfärden hem från jobbet, stunderna innanför en låst dörr i badrummet och ensamma eftermiddagspromenader. Sekunderna med nedböjt huvud över skosnören som ska knytas, de sista tankarna innan sömnen sluter sig över oss. 

    Det kan vara skrämmande vilka fasader vi lyckas bygga upp och vilka välutvecklade leenden vi klarar av att blända av. Än mer skrämmande är vår ignorans inför varandras sköldar, vi struntar i att försöka nästla oss in och ta del av djupet. Eller är det av respekt? Jag talar om murar som döljer någons bleknande drömmar om att starta eget företag, någons skräck för att bli ensam kvar och en annans längtan efter ett barn som aldrig blivit till. Den diffusa ångesten som bosatt sig i så många bröstkorgar, hisnande resplaner som runnit ut i sanden, minnen som svider. Världsliga problem, enorma problem, ekonomiska problem, visioner, tragedier. 

Ständigt förföljda av det där jävla tänk om, tänk om, tänk om. Fångade av reflektioner, tagna av verklighetsflykten, fast i tankar om något annat. Det är när missnöjet tränger sig på som vi måste minnas att drömmar inte är en börda utan möjligheter till något annat och att lycka inte är någon destination utan en känsla som bör avnjutas direkt. 

360. My sweet 20

Nu har jag fyllt år färdigt för den här gången, och this time var det tjugo ljus som prydde tårtan. Guldfärgade sådana. Åldersnojan är där den varit sedan någon gång strax före arton, jag har besökt Systembolaget men inte druckit en droppe av det jag införskaffade och till alla (jävlar) som frågat hur det känns så har jag ärligt svarat "ingen skillnad alls". Jag vet inte hur ni brukar göra - men jag åldras i ständig takt under året, och inte över en natt. 

Välkommen till the twenties sa min kusin, tack och tack säger jag. Jag har firat tre gånger, med pojkvän (sambo!), släkt och fina vänner. Jag har ätit flera sorters tårtor, mycket god mat och tagit emot presenter som jag skulle vilja sammanfatta som asbra. Nu när de där viktiga födelsedagarna är avklarade - in i tonåren, moppeålder, myndig och systembolag - undrar jag vilken som är nästa stora anhalt. Ojämnt jämnt vid 25 och fira billigare fordonsförsäkring, eller får jag vänta till trettioårskrisen?

När tjejerna kom på middag bakade jag och Bea Red Velvet Cake och hon lärde mig göra mitt livs första marsipanros.

359. Jag vill ha den där renen

Sedan en månad tillbaka (fyra veckor på dagen idag, till och med!) har jag jobbat för Consortio Fashion Group i Borås, den koncern dit bland annat Bubbleroom, Halens och Cellbes tillhör. Ränner runt där i lagergångarna bland kläder, skor och adventsljusstakar och hux flux så har jag suttit hemma och lagt iväg en order på en varm jacka och ett gäng snygga toppar. 

På den vägen är det. E-handeln har med stormsteg äntrat mitt liv och jag kan numera titulera mig som en riktig sucker för internetshopping. Livsfarligt, fantastiskt och jäkligt smidigt. Med det sagt så ska jag fortsätta fundera på hur nödvändigt det är med en halv miljard olika förvaringsburkar i ett och samma kök..

358. Förnekelsen

Det är deja vú och förbannelse och det vore så förlösande att ge mig själv en käftsmäll. Jag frågar mig varför jag aldrig lär mig och jag undrar varför jag ens skriver det här. Kanske är det nittiotalistfasoner med sociala medierbehovet, mest är det nog för att det är enklare att bekänna för andra än erkänna för sig själv. 

Det har varit lite instabilt ett tag. Inget konstigt med det, så där som det mest är för folk ibland. Det har kommit successivt, så som det mest gör. Det är det som gör det så lurigt och jävligt - det är så lätt att stuva undan de små obehagen, stapla dem på hög och låta livet fortsätta accelerera. 

    Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har livet accelererat i vad man skulle kunna kalla för en sjuhelvetes jävla fart. Det har varit så mycket bra och fantastiskt och tyvärr är det väl också lite det som får situationen jag är i nu att kännas värre. Jag har bytt jobb, varit och rest i Storbritannien, fått ett flyt i kombinationen vardag-kost-träning. Jag har flyttat hemifrån, jag har blivit sambo och mest av allt har jag blivit okontrollerbart, hejdlöst och underbart kär i en av de människor jag beundrar mest. 

     Av någon anledning får jag uppleva så himla mycket bra men det är som om mitt psyke inte är riktigt kompatibelt. Jag vet inte om det är stress för ett halvår eller en månad som jag måste ta tag i och hantera, men jag vet att jag just nu inte riktigt fungerar. Det är mitt ständiga dilemma med fröken duktig och prestationsångest, bittra insikter om begränsningar och att lägga sig på en rimlig nivå. När det kommer till träning, i jobbet, fix med ett hus, hur ambitiös man ska vara med ett blogginlägg. 

    Jag vill varken vara för klyschig, djup eller deppig, men inte heller lägga trehundra år till att formulera mig för då kommer jag aldrig få ur mig något av det här. Ni ska inte tro att jag är ett vrak för ungefär nittiofyra procent av min vakna tid känner jag mig otroligt lycklig över tillvaron jag lever i nu. Det är de där sista som inte klaffar när tårar kommer från ingenstans mitt i en lagergång eller medan jag målar lådorna till en skänk i vårt kök. Ett illamående som varit med några veckor för mycket och visat sig vara en retlig magkatarr, ångest som gör det fysiskt jobbigt att andas och en skälvande kropp som behöver sitta och låta huvudet samla sig. 

     Det som svider mest är att jag missar varningssignalerna och att jag är svagare än jag trodde, att jag inte förstår och att jag inte är smart nog att kunna sålla och koppla bort. Det som är jobbigast är att jag känner mig som en bortskämd och otacksam snorunge. Så som man kan peka på andra och förklara deras beteende med att de inte är trygga i sig själva, det är en liknande oro jag nu kan känna i mig själv. Min kärna som ska vara den stabila basen känns liksom inte längre intakt. 

Jag vet ungefär vad det är som måste göras. Börja skrapa lite och flirta med min ytlighet. Fånig vardagslyx för imiterad avkoppling, målade naglar för att det får mig alltid att känna som om I got my shit together och sedan är det bara att kavla upp ärmarna och börja rota. Beta av, ta itu med och - kanske framför allt - lära mig att njuta. 

         Här var jag i London, trött och sliten, men glad. Jävligt gott kaffe drack jag dessutom.