356. Paradoxen i jaget

Jag vill kunna göra allt. Det är den där livsberedskapen med tidigare erfarenheter som ständigt bygger den stabila grunden inför nya upplevelser. Jag syftar på den logiska förmågan som utvecklas: att se mönstren, lägga ihop ett med något annat, fatta besluten. 

En av mina största paradoxer är ett mycket känslomässigt jag kombinerat med en minst lika stor tänkare. Den känslosvallande Jenny glider många förbi för tänkaren är stark, saklig och rationell. Hjärtat känner, känslorna skriker men hjärnan bestämmer. 

     Oftast är det så. Inte många gånger har jag stått vid den bipolära ambivalensens rand men nu är jag där. De båda delarna sliter i mig, jag tänker och tänker men det är förgäves. Jag undrar vart den där beslutsgrundande livsberedskapen är, väger för och emot hundra gånger, spolar fram, backar tillbaka, analyserar och spaltar upp. Det är lönlöst och otäckt men någonstans rätt - vissa gånger räcker tänkaren inte till. 

Det finns tillfällen då man behöver luta sig tillbaka och låta det hända. Det är inte lätt att släppa kontrollen men ibland är det som om man inte har något val, för hur mycket man än tänker och vänder och vrider så har hjärtat redan sagt sitt, och då spelar inte hjärnan någon roll. 

355. Ännu en walk längs memory lane

Inte ens med kaffe i kroppen stod jag startklar för en morgonpromenad när regnet började falla. Eller återigen föll, såsom det gjort i ett par dygn. Stilla stod jag ett tag och övervägde alternativen - kriga, ge upp, dra till gymmet, krypa ner i sängen. Innan tankesnurran nått sitt slut hade regnet gjort det. 

Tiden går jäkligt fort. Snart är det redan ett år sedan jag flyttade till Falkenberg, och ett halvår sedan jag flyttade tillbaka hit, till Svenljunga. Ibland känns det trist, oftast reflekterar jag inte över det och emellanåt så känns det riktigt bra att vara här igen, just nu. 

    Det sägs att man inte vet vad man har förrän man förlorat det, men jag behöver nog dra det en vända till för jag visste inte förrän jag fick det tillbaka. Tråkiga, äckliga Svenljunga som bär på en del fint, men framför allt förvarar så många platser som inte vore något utan minnena som är planterade där. Åkern där hunden sprang bort men kom tillbaka, hörnet där han stod med sin moped, höet som gömde en prinsesstårta, skolbyggnaden med fönsterbläcken man kunde sitta på och paviljongen vid högstadiet. Sedan upp för backen till Högvalla och alla fotbollsplaner, Svenljungas mest nostalgiframkallande ställe. 

Imorse hann jag inte särskilt långt innan regnet förvandlade ljusgrått tyg till mörkt. I skydd av en lind betraktade jag hagen som sluttade ner mot ån och de hundratals ringarna som bildades på vattnet. Jag frös, var genomblöt och kände min förkylning njuta, men var just då ganska tacksam över att bo i ett samhälle med hästvägen och alla hagar, skogsrundan som mot hösten kantas av blåbär och ett ack så litet, men faktiskt riktigt trevligt torg. På något vis är regn vackrare på landsbygd för i städer mot betong blir det så grått, trist, tungt och sorgligt.