Det var ungefär en vecka sen vi hördes sist och det var några timmar efter föregående inläggs färdigställande som det hela började. Vi hade överlevt den helvetiska färden upp i bergen och tog med oss vår hunger bort längs en av huvudgatorna. En av alla gator med massvis av smyckesbutiker och bagerier, men med ont om restauranger. Till sist hamnade vi på ett muslimskt ställe som lätt motvilligt serverade oss indisk dhal fry, och försökte få oss att beställa halalslaktat kött istället. Gick hem sådär, särskilt med tanke på att jag under resan testar en bit av Linas liv och äter vegetariskt.
På vägen hem valde vi ut ett av alla bagerier och köpte några bitar av Ootys specialitet - hemgjord choklad. Mörk, ljus, vit, med frukt, nötter, rom, kaffe, nougat eller mer choklad. Dessa praliner avnjöt vi uppkrupna i vår säng, Lina i flanellskjorta och jag i en nyinköpt stickad tröja. Det visade sig nämligen vara något kyligt i bergen.
En stund senare låg vi och jämrade oss. Jag hade gjort det i ett par timmar eftersom en smärta misstänkt lik öroninflammation infunnit sig under bussfärden och min reskamrat tillika rumskompis mådde lite illa och angav "förmodligen för mycket choklad". Om bussresan var uppvärmningen så var det här startskottet för misären i Ooty. Natten som följde spenderade Lina till större delen liggandes på en filt inne i det klinkerbelagda och lätt nedgångna badrummet. Den ökända matförgiftningen hade anslutit vår resa.
Dagen som följde var på de flesta sätt miserabel. En av oss var tömd på både krafter och maginnehåll, den andre var förkyld. Frukosten intogs inne i vårt boendes restaurang fram mot lunch och likt ett nyförälskat par tog vi sedan tillflykt till vår säng igen. Med något mindre entusiasm, dock.
Fram mot två gjorde jag en uppfräschning som sträckte sig så långt som att borsta tänderna och gav mig sedan ut i staden iförd tidigare nämnda stickade tröja. Jag hade fyra uppgifter men lyckades endast slutföra två - ett internetcafé fann jag relativt fort och en tidning till Lina i klass med "People eller någon annan skvallerskit" fick jag tag på efter något mer möda. Att Indien inte är vykortens land var jag redan varse om, så att jag än en gång misslyckades att sända iväg ett par hälsningar till Sverige kom inte som någon större förvåning.
Kvällen spenderade vi föga förvånande i vårt rum. Lina var piggare så vi hade en liten picknick i vår säng med saker jag provianterat ihop och sedan väntade vi bara på att klockan skulle bli mycket nog för att vara läggdags. Vårt hittills mest miserabla dygn på resan var över.
Morgonen efter blev vi hämtade av vår guide för dagen - Anthony. Han tog med oss 18km på lokalbuss och framför oss hade vi en knappt två mil lång trek i sällskap med honom, en indisk man och hans italienska flickvän. Vi gick över landsbygd, genom teplantager, via små byar och slutligen upp på en bergstopp. Vi fick se eucalyptusträd, apor och en stor giftorm, inspektera odlingarna av te på nära håll och slutligen njuta av en storslagen utsikt över bergen. Att indiern som var med oss var lite jobbig och flåsade fram ett "is this the mountain?" när vi gick upp för en kulle lyckades jag till sist koppla bort och hela utflykten var mycket trevlig.
Dagen därpå lämnade vi Ooty för Kochi. På bussen ner för berget spydde indierna kors och tvärs så jag drog slutsatsen att åksjuka är ett stort problem här. Trots att Ooty går under kodnamn misär så var det ändå i en viss melankoli istället för depression, så utöver de faktiska uppkastningarna så var vår vistelse ändå ganska mysig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar