tisdag 16 april 2013

338. packade med mig humöret till Indien

Han hade varken kostymbyxor eller almanacka så redan där borde vi ha anat oråd. En sportig tshirt och oklanderlig engelska dög dock tillräckligt just den stunden, så vi valde att lita på indiern som stod i gången på tåget.

Innan vårt tåg hunnit lämna Udaipur började en indisk man tala med oss, då han hade samma platsnummer som oss men hade hamnat i fel vagn. Efter att vi pratat en stund sa vi att vi kunde leta boende tillsammans i Mumbai, då ha och hans ryska turistkompis inte heller hade bokat något hostel. Efter en förvånansvärt god sömn steg vi således av på tågstationen runt klockan 14, mötte upp indiern och ryskan och fångade en taxi. Efter att indiern länge och väl argumenterat upprört med chauffören fick vi ett hyfsat pris för att han skulle köra oss till Salvation Army, där jag och Lina fått uppgifter om att man kan bo billigt.
Rätt som det var stod vår taxi parerad utanför murar med taggtråd och vi förklarade att vi inte alla ville till en indisk militäranläggning. En htc med värdelöst 3G-nät i händerna på indiern som var en minst lika värdelös googlare bringade inte mycket klarhet i den rätta adressen, så taxin tog oss istället vidare till ett område där det enligt den sportiga indiern skulle finnas många hotell. Plötsligt var det aggressivt förhandlade priset inte fullt så bra.
Första hotellet vi stannade vid var lite dyrt och inte särskilt fräscht, så indiern kilade runt hörnet för att reka ett närliggande och Lina pilade efter. Kvar stod jag med en suckande ryska som var besviken för att hennes semester inte var det minsta avslappnande. Indiern återvände med ett "where's Lina? She went back for you!", varefter han plockade upp sin ryggsäck för att gå till det andra hotellet ändå. Lina hann hitta tillbaka från sina små villovägar innan mitt magsår och stressutslag var fullt utvecklat, och indiern hade inte hunnit gå vidare eftersom han fastnat i ännu en diskussion med vår taxichaufför.
På hotellet började indiern prata om alla sevärdheter han skulle visa ryskan och oss, hur vacker Gateway of India skulle vara och att området där allt låg var långt bort men "man kan inte bo där". Vi skruvade obekvämt på oss då vi inte var intresserade av någon sightseeing, lämnade våra pass i receptionen och blev lotsade till ett helt annat rum än det Lina hade fått göra kvalitetskontroll på. Ryskan var förfärad, hon ville bara ha ett rent badrum med dusch, lite mat och sedan få ge sig ut och se alla monument innan hennes dygn i Mumbai var över.
Dagens bästa idé kläckte Lina när vi inspekterat den sunkiga madrassen och funnit spår av väglöss. "Äh, Jenny, jag tycker att vi bara ditchar dem och tar en taxi till Sea Shore". Fullkomligt briljant tyckte jag, men vattnet som passerat min strupe de senaste 16 timmarna fodrade ett besök på damrummet först, och likt en förbannelse man inte blir av med så stod indiern i vårt rum när jag kom ut igen. Ryskan hade sagt till honom att vi hittat bedbugs så nu började även han tveka så när vi stormade ur rummet med ett "we're not going to live here!" så var han snabbt inne i sitt rum och högg sin väska för att följa med oss.
Snabbt högg vi våra pass från den snopna receptionisten och nere på gatan högg vi första taxin. Indiern var snabbt ikapp och när vi sa att vi skulle till Colaba sa han att det var alldeles för långt. Taxichauffören såg förvirrade ut och ryskan var förkrossad. Lina förklarade att de kunde stanna medan vi åkte och gick vidare till nästa taxi då indiern skickat bort den första. Indiern kom uppgivet tillbaka och sa till ryskan att "we're going to Colaba". Nu såg hon bara ledsen ut. Ungefär där rann min bägare över.
Med ansträngt lugn försökte jag få indiern att fatta att hans ryska vän bara ville hitta ett boende snabbt och göra sig klar för deras sightseeing och att vi ändå inte tänkt följa med så det skulle inte spela någon roll om vi bodde på samma ställe. Genast svarade han att det nu var okej för dem att åka med till Colaba tvärs över stan så att vi kunde sightseea together. Viss trötthet, mycket sympati för ryskan, tryckande värme och en gnutta temperament fick mig att explodera. "IT'S NOT OKAY!", jag förklarade samma sak igen fast mer högljutt adderade ett "WE DON'T WANT TO GO.WITH.YOU". Idioten fattade knappt att jag var arg, men ryskan var mycket tacksam.
Jag knuffade in Lina i taxin och följde efter själv, närmade mig psykbryt när indiern hoppade in i passagerarsätet och tackade ryskan när hon äntligen sa emot med ett "I want to stay here". Som om det var första gången han hört det steg indiern förvånat ur för att övertala ryskan samtidigt som han försäkrade oss om att de faktiskt ville till Colaba fastän hon sa nej. Lina rafsade ner sitt namn på ett papper och sa till indiern att han skulle lägga till henne på Facebook så att vi kunde mötas upp istället och taxichauffören betraktade spektaklet. Indiern stod nu handfallen och vi kuttrade låtsasglatt "niiice meeeeting yoou" varefter jag röt till Lina att stänga dörren innan de ångrade sig.
Vi råkade hamna i en taxi iklädd tyg med 70talskänsla och den sötaste chauffören i hela Mumbai, så lite dåligt samvete fick vi i efterhand då lite aggressioner gick ut på honom. Han var tyvärr inte så bra på engelska så han förstod först inte att våra "vänner" inte skulle med. Vilda gester och två tjejer som skrek "WE DON'T WANT THEM! JUST GO" gjorde sitt, och till sist nådde vi Colaba och Sea Shore hostel.

Vi befann oss i en stad som vi inte ens mindes varför vi valt att åka till och när taxin passerade havet kantat med palmer och höghus så utbrast jag att "jag tänker låtsas att vi är tillbaka i Kalifornien!". Fullkomligt urladdade nådde vi Sea Shore och då kändes ett trångt singelrum med en extra madrass och fungerande takfläkt som paradiset. Delat badrum och en kackerlacka som kröp över Linas lår första natten kändes inte heller som hela världen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar