En av de där fina sakerna man hör om alla backpackingtrips är mötena med andra människor, andra nationaliteter och andra erfarenheter. Det som berättelserna sällan förtäljer är detaljen att ett hej även fodrar ett hejdå, och att avskeden kanske utgör en viktigare del än första träffen. Det är liksom först efteråt som bekantskapen mäts.
För ett par dagar sedan lämnade jag och Lina Jodhpur, och under tiden här i Udaipur har det slagit mig att vi då tog våra första riktiga avsked. Förutom Singh, förstås.
Jenny som rest med oss från Göteborg till Delhi och vidare under en vecka skulle nu ändra färdriktning och åka norröver i sällskap med vår nyfunne vän Amos. När vi först mötte henne på flygplatsen hemma i Sverige tänkte jag genast att hon inte kändes som en tjej som ska fylla 31, och under vårt första dygn tillsammans kändes det inte alls som om vi skulle klaffa.
Sen testade jag att leva ihop med en främling under en vecka - dessutom på andra sidan jorden. När man gör det så kan jag lova er att en främling snart blir en bekant, och nu när vi skiljts åt vet jag att jag önskat fortsatt trevlig resa till en vän. Det är så spännande att träffa nya människor och höra om deras liv, och jag vet få som är så glada som Jenny. Det är en fin egenskap. Jag tror att hon och Amos får det bra i Rishikesh, för även om jag inte gillade honom först så jobbade han upp sig riktigt bra, så det var allt lite tråkigt att ta farväl av vår käre israel.
Sist var det ägaren Imran, som låg vaken på sin madrass i hallen utanför vårt rum när jag och Lina tidigt tassade ut för att lämna Baba Haveli. Om Jenny är en glad människa, så är han en skrattande. Han är 23 år och yngst i familjen, men är ändå den som sedan två år tillbaka driver deras Guest house. Mot oss agerade han både värd, guide och vän, och sista kvällen bjöd han in oss att vara en del av familjen.
Första kvällen tog han med mig och Lina ner till köket så att vi fick träffa hans brors fru som agerade kock, och lära oss hur man tillagar rätterna vi beställt till middag. Sista kvällen träffade vi henne än mer, då Imran bjudit in oss på familjemiddag och firande av en annan brors bröllopsdag. Vi åt god mat, tittade i flera av syskonens bröllopsalbum och det var så mysigt att de alla var stolta och glada och ville dela sina flerdagars bröllop med oss.
Något som jag tyckte om hos Imran var att han var en väldigt modern indier, men ändå hade en sån respekt för deras kultur. Han bar västerländska kläder, dunkade Shakira i högtalarna, brydde sig inte om att vi inte klädde oss precis så som kvinnor i Indien ska och diskuterade både sin muslimska och resten av landets religion väldigt öppet. Han visade oss staden, lärde mig indisk pardans, iförd flipflops visade han sina färdigheter som före detta elitgymnast, han utklassade Lina på vattenkrig och fick se sig besegrad av mig i en tuff men rättvis boxningsmatch. Deg är faktiskt lite tomt nu när vi sagt hejdå.
Man hör nog inte om avskeden efteråt för när ytterligare tid passerat är det inte längre det som spelar någon roll. Om det är något jag lärt mig är det kroppens fantastiska förmåga att glömma och ta udden av smärtan, så när man väl blickar tillbaka är det glädjen man minns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar