Jag älskar Big ben och tycker att Westminister abbey är sinneslöst vacker, jag njuter av att gå över Tower bridge och jag inspekterar med nyfiken fascination de olika våningsplanen och avdelningarna inne på såväl Harrods som Hamleys. Sen tar jag tunnelbanan tvärs under stan till nästa sevärdhet.
Passagerarna i sätena omkring mig följer inte med mig för att visa Andrea den häftiga marknaden i de gamla stallen i Camden. De delar ingen upprymdhet utan stirrar bistert ut genom fönstret som endast visar en kolsvart tunnelvägg och vaggar sakta i takt med den krängande vagnen, från sida till sida. Tunnelbanan rymmer folk som åker hem, åker bort, åker tillbaka. Londonborna färdas till sina jobb och hem från dagis, en dam ber mig fundersamt dubbelkolla hennes kvitto från mataffären och någon är sen till ett möte. Vi står som turister mitt i deras vardag och de verkar inte tycka om den.
Egentligen är det ju så som det jag skrivit om tidigare, men ändå kan jag inte hindra mig själv från att bli lite förbannad. Londonbor passerar dagligen enastående byggnader utan att ens verka vara medvetna om att de finns där och med obarmhärtigt rak kurs marscherar de fram längs gatorna - om de så ska behöva gå igenom en annan människa för att hålla rätt riktning. En början till ett leende syns först när eftermiddagsölen intas på puben och en liten känsla av panik trycker mot mitt bröst när jag befarar att de lever ett så inrutat liv som mina fördomar tror.
Jag trivs i London för jag känner mig inte som en vilsen turist, men jag vill inte längre dela deras vardag. Än en gång infinner sig min fruktansvärt obekväma och högst ambivalenta insikt om att vardag är tråkigt vart man än befinner sig, så jag antar att det roliga är det var och en fyller livet med runt det. Om det så ska vara att spela Angry birds på tunnelbanan, trots att man är man med kostym och passerat medelåldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar