325. postapokalyps som det borde vara

Ibland känner jag mig som världens längsta silverkedja som trasslat ihop sig till en stor klump av länkar som ska redas ut, och att varje liten knut motsvarar en insikt eller någon liten visdom. Till skillnad mot halsbandet jag fick vid mitt dop hoppas jag att silverkedjan som är jag aldrig någonsin blir helt trasselfri.

Lycka i all ära, men lättnad är nog min bästa känsla. Förena det med känslan av att något är välförtjänt så snuddar vi på Nirvana. Just den kombinationen kom till mig igår kväll. Efter att jag sedan en lång tid grubblat och grubblat så nådde jag plötsligt den bästa av insikter - en sådan som ger dig känslan av att kunna peka på kartan och säga vart den heliga Graalen finns, en sådan som du borde tilldelas Nobelpris för och en sådan som lämnar dig med känslan av att inga problem i världen är för stora.
     Till min stora glädje glödde känslan fortfarande i mig imorse, och sällsynt munter gick jag ner för att göra frukost när jag insett att även min förkylning börjat ge efter. Medan jag åt min havregrynsgröt besökte jag för första gången på länge bloglovin och återupptäckte alla fantastiska tränings- och hälsobloggar jag en gång följde. Det och beslutet om att göra comeback på gymmet efter en vecka som sjuk fick mig att sitta och tjoa "wii" till mig själv i camen, och en liten tanke på att livet är rätt så jävla vackert ändå fick mig att bli lite lipig.

Halvt svävande anlände jag till gymmet efter tio minuters promenad och fann att jag var ensam där. Stängde av radion, pumpade upp min egna musik och gjorde mig redo för ett pass med mycket axlar och en del biceps. Med följande video från världens bästa Dana Linn Bailey i åtanke så var peppen fenomenal (även om jag inte är stormförtjust i juckningarna och häng och släng-lyftande).  

Med strikta restriktioner på grund av förkylning och halsont skred jag till verket. Jag höll mig inom ramarna med låg puls och färre övningar än vanligt, men passet blev förvånansvärt intensivt. I vanlig ordning inledde jag med lite pressar, adderade några curls, och körde sen ett svidande superset.

Arnoldpress, 3 set
Isolerade enh. bicepscurl, 3 set.
Hammercurls, 3 set - stegrande reps

Superset, 4 set
- Front raises hantlar
- Front raises viktskiva

Kontakten i musklerna var bland den bästa jag upplevt. Högg ett par lättare hantlar än vanligt, sneglade på stället med hantlar från 10 - 32.5 kg och bestämde mig för att axlarna skulle få känna på samtliga av dem genom lite shrugs. Blev således tio superset på rad, och jag rundade sedan av med lite baksida axlar, mer biceps och mer axlar.

Superset, 10 set
- Bicepscurls, dropset (start 10 reps)
- Shrugs, run the rack (10 reps, stegrande vikter)

Framåtlutade hantellyft, 3 set
Z-bar superset, 3 set
- Bicepscurls
- Lyft till haka

Pulsklockan visade nu att jag - med pw:n inkluderad - varit igång i snart en timma och en kvart. Axlarna sved, svetten lackade och jag hade ett överraskande tryck i biceps. Vikterna hade varit något lägre än vanligt, men när jag klev upp på löpbandet för lite nedvarvning kände jag mig ändå väldigt nöjd.
    Kraftig lutning och relativt låg hastighet på bandet, en vakande blick på min Polar så att pulsen inte steg över 160 och ett ännu mer intresserat öga på tv:n där damernas skidstafett pågick. Skidloppet såg allt mer lovande ut och minuterna tickade på. En utländsk man frågade glatt "are we winning?" när kommentatorerna började ropa allt mer exalterat och eftersom min tröja dröp av svett och hans fru var närvarande lät jag bli, men jag hade lust att omfamna honom och säga att "yes we are winning för här går vi jämsides på våra löpband och sliter så duktigt och du ser dig redan som svensk fastän du knappt hunnit lära dig ett ord svenska".

Efter femton minuter som blivit femtiosju hade Sverige kammat hem ännu ett silver och jag klev ner från löpbandet. Sa hejdå till det trevliga paret och lunkade hem innan jag stoppade klockan på nästan två och en halv timma och kaloriräknaren avslöjade att jag precis genomfört mitt första 1000kcal-pass. Igår pyrde sluttampen på min förkylningsdepression och idag är jag så himla glad. Än återstår det att se om jag får sota för det imorgon och min förkylning slår tillbaka, men just nu känns det som om jag kan reda ut varenda knut på kedjan.

324. trodde jag lämnade variablerna i matte c

Kausalitet. Som ringar på vattnet och historien om orsak och verkan. Du vet att det ena leder till det andra, och efter händelse a kan du förutse resultat b. Eller tvärtom dra en slutsats från b och hamna på a.

Ett par sådana grejer har skett de senaste dagarna. I vardagen tenderar det ofta att göra det när jag tänker efter, med tanke på att bortsett från att det är just veckodagarna, så är definitionen av vardag ungefär att vi gör samma sak som vi brukar göra. Med andra ord kan vi förvänta oss att om vi som vanligt kokar vårt ägg fem och en halv minut så kommer det att bli lagom krämigt. Blir gulan torr kan vi dra slutsatsen att vi kollade fel på klockan och kokade ägget för länge.
   Nåväl. Mest märkbart för er är nog det faktum att jag varit lite tyst här ett tag. En notering av det är ju en slutsats i sig, men försök dra en slutsats om det så hamnar vi någonstans kring det som kallas orsak. Jag gissar att ni landar vid "hon har haft för mycket att göra" eller "hon har inte haft något roligt att berätta". Rätt båda två, men också fel.
    Vi kan väl säga som så att senaste veckan har varit som första backen på Balder. Väldigt mycket upp, och sedan väldigt mycket ner. Jag hade mycket att göra och då även mycket att berätta, men det blåste på toppen och nedförsbacken slutade i en kraschlandning och jag blev vrålförkyld. Plötsligt låg jag bara hemma och hade inget att göra, men inte heller något att berätta.

Lika säker som du är på att en studsboll far tillbaka upp om du kastar den mot marken kan du vara på att när jag blir sjuk är det inte bara kroppen som tar stryk. Har de senaste dagarna legat utslagen i kurande fosterställning, halvt i förkylningsfrossa och halvt i en mix av depression, desperation och identitetskris. Jag kan säga som så - är jag ur gängorna, så är jag det ordentligt. En dag utan gym och jag vill rikta händerna mot himlen och förtvivlat yla "I don't even know who I am anymooooore", och endast ett par timmar bunden till sängen på grund av sjukdom räcker för att sätta livets meningsfullhet på sin spets.

323. samlingsplatsen för Londons alla läsplattor

En sak jag gillar med London är hur naturligt det känns och att man inte känner sig som en turist, för där befinner jag mig på tunnelbanan bland män i kostym, läsplattor och ungdomar med slitna vans. En betryggande känsla av tillhörighet infinner sig tills jag ser upp från det skakande golvet och istället för ögonkontakt från en medresenär möts av tomma blickar.

Jag älskar Big ben och tycker att Westminister abbey är sinneslöst vacker, jag njuter av att gå över Tower bridge och jag inspekterar med nyfiken fascination de olika våningsplanen och avdelningarna inne på såväl Harrods som Hamleys. Sen tar jag tunnelbanan tvärs under stan till nästa sevärdhet. 

    Passagerarna i sätena omkring mig följer inte med mig för att visa Andrea den häftiga marknaden i de gamla stallen i Camden. De delar ingen upprymdhet utan stirrar bistert ut genom fönstret som endast visar en kolsvart tunnelvägg och vaggar sakta i takt med den krängande vagnen, från sida till sida. Tunnelbanan rymmer folk som åker hem, åker bort, åker tillbaka. Londonborna färdas till sina jobb och hem från dagis, en dam ber mig fundersamt dubbelkolla hennes kvitto från mataffären och någon är sen till ett möte. Vi står som turister mitt i deras vardag och de verkar inte tycka om den.

    Egentligen är det ju så som det jag skrivit om tidigare, men ändå kan jag inte hindra mig själv från att bli lite förbannad. Londonbor passerar dagligen enastående byggnader utan att ens verka vara medvetna om att de finns där och med obarmhärtigt rak kurs marscherar de fram längs gatorna - om de så ska behöva gå igenom en annan människa för att hålla rätt riktning. En början till ett leende syns först när eftermiddagsölen intas på puben och en liten känsla av panik trycker mot mitt bröst när jag befarar att de lever ett så inrutat liv som mina fördomar tror. 

Jag trivs i London för jag känner mig inte som en vilsen turist, men jag vill inte längre dela deras vardag. Än en gång infinner sig min fruktansvärt obekväma och högst ambivalenta insikt om att vardag är tråkigt vart man än befinner sig, så jag antar att det roliga är det var och en fyller livet med runt det. Om det så ska vara att spela Angry birds på tunnelbanan, trots att man är man med kostym och passerat medelåldern.

322. en fantom på operan och två svenskar i London

Om ni tror att jag grävt ner mig i sorger sedan senaste inlägget så kan jag dementera det direkt genom att säga att jag istället arbetat med mina 90åriga favoriter nästan konstant, och igår kväll kom jag hem till Sverige igen efter ett par dagar i London med tjejen jag oftast titulerar som min lillasyster.

Vi har bott i ett hotellrum som knappt rymde båda våra sängar, haft ett element med seriösa termostatproblem som rumskamrat och ätit continental breakfast som vi båda klassade som över förväntan. Vi har turistat en hel del och jag har med förbluffande precision guidat oss längs rätt gator till rätt platser, vilket fick Andrea att konstatera att "du är en klippa!". Jag planerar att skriva in detta bland meriter i mitt CV.
   Vi har spenderat lite pengar i affärer, stött på min favoritlondonbo i sällskap med vår nästan-granne på en tunnelbanestation, och vi har tagit del av obligatoriska gastronomiska upplevelser. Typ fish n chips, afternoon tea och shepherds pie. Bland annat.

Med andra ord har vi haft det ganska jävla bra. Precis lika bra som Phantom of the Opera var, eller Chess, som Andrea valde att kalla den när hon i pausen sa att "sången som bara heter som musikalen är bra också - Chess!".