lördag 26 januari 2013

321. islossning

Några av de andra var ledsna men i ärlighetens namn så brydde vi oss inte särskilt mycket. Inte då. Vi slog upp metalldörren för kanske sista gången och möttes av isande vind just efter att vi slutat prata om ett varmt Thailand. "Himlen är i alla fall vacker!" ropade en av oss, "Ska vi ta ett avskedsfoto?". Skyn var eldig i kontrast till den vita snön. "Vänta, lyssna på isen", sa jag.

Innan jag flyttade till Falkenberg hade jag aldrig bott vid ett hav och jag var naiv nog att tro att vattnet alltid flöt och att havet aldrig frös. I oktober cyklade jag varje dag längs en öppen kustremsa och mot november kom de häftigt kalla vindarna in över vågorna. Under december förvandlades Kattegatts livliga svall till ett trögt flytande mörker och strax innan jul noterade jag hur stranden mötte en isbarriär.
    När havet började slumra skruvades tempot upp inne på lagret. Den hektiska julrushen var i full gång, övertidstimmarna tickade in och det handlade om julklappar till barn, och de skulle hinna fram i tid! Jag var glad när det var över och att få åka hem och fira högtiden med min familj. När jag återvände till Falkenberg möttes jag av ett ingenting, blev välkomnad av januaris bittra antiklimax och en urladdad tomhet tog plats i min kropp. Snön tynade bort och gjorde kvällarna svartare.
    Det blev ett par bistra veckor. Kylan högg in i oss, stålhättan på skorna kändes som en börda och på jobbet minskade arbetsbelastningen drastiskt - som det gör på ett säsongsstyrt företag. Gymmet skänkte inte samma glädje, min inspiration började läcka och ett tvivel kurade ihop sig intill en groende känsla av meningslöshet. En kväll gick jag längs med havet och blev förbannad på att isen bara låg där när det finns så mycket kraft och liv under ytan, och efter för många liknande dagar i rad hade jag en morgon svårt att ta mig upp ur sängen och blev förbannad för att jag bara låg där när det finns så mycket kraft och liv under ytan.
    Onsdagen den 23e januari kom och jag blev tillsammans med de sista tappra bemanningsanställda uppkallad till jobbets kontor för att få besked om uppsägning med omedelbar verkan. En av oss letade flygbiljetter, en annan började tala om att börja studera och någon ville bearbeta det hela med en storslagen fest. Trots spridda planer lämnade vi lagret tillsammans och ute fanns den där vackra himlen och den sprickande isen som knastrade så högt.

Morgonen efter var jag ute i kylan och promenerade längs med stranden. Jag gjorde det jag lärt mig att man inte ska - jag gick ut på isen och jag fortsatte gå trots att den blev mjuk och knastrade och snart inte skulle hålla för min vikt. Med is under fötterna gick jag på vattnet och när jag trampade igenom uppenbarades ett bubblande hål med vatten som svämmade över. Havet hade vaknat och jag tänkte nöjt på mitt liv dörrar som öppnats och hur hela mitt jag kan forsa av energi.





1 kommentar:

  1. Tråkigt att du blivit uppsagd. :( Hoppas du hittar nåt annat skoj jobb. Plugga vidare till PT kanske? :)

    SvaraRadera