Man behöver inte ha ett brustet hjärta för att vara sönder inuti. Det är min själ som är trasig och jag vet inte hur jag ska laga den för jag minns inte hur den kändes när den var hel eller när den upphörde att vara det. Jag säger till mig själv att lycka är ett tillstånd och inte en destination, och inte heller är detta en olycklig plats. Ändå tänker jag att kan jag känna lycka här kan jag väl få känna det någon annanstans, bland andra omgivningar och äventyr.
Det är inte en verklighetsflykt utan det är en önskan om något nytt och ett försök att fånga det flackande jaget och försöka finna saknade pusselbitar. Jag ser den färdiga bilden framför mig men är inte redo att slutföra det än och det får min hjärna att gå på högvarv för att lista ut vad det egentligen är hjärtat vill.
En föraning skaver och jag tänker ibland att jag borde mer. Det känns som om jag besitter en kapacitet som sipprar ur och ett engagemang som bultar inifrån och vill ut men får hållas inne för här är det överflödigt, här finns det inte plats.
Det känns som om jag tappar mitt skrivande och det smärtar och svider och river i mig. Det gör ont att det finns ord som bubblar men jag vet inte hur jag ska forma dem för jag har inget att säga. Jag tänker att jag borde skapa något att berätta men folk vill läsa om rockstjärnor och rebeller och jag har ingen revolt att göra och sex, drugs and rock 'n' roll låter spännande men musiken får räcka för mig.
Det är lätt att segla vilse när man inte vet vart man ska. Lina sa att det viktigaste är nog att man i alla fall gör något. Jag tänker att jag har i alla fall lyckats kasta loss så nu behöver jag bara lära mig att segla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar