314. det börjar räknas när vi ger det sista vi har kvar

Det varma duschvattnet strilade genom mitt hår och letade sig ner över mina axlar vidare längs min kropp. Med det följde de sista dropparna svett, den lilla skvätten kvarvarande ilska spolades bort och ett tillfredsställt lugn sköljde över mig.

Duschen efter en träning är näst intill helig för mig - det är så härligt att känna hur musklerna sakta slappnar av och hjärnan varvar ner, samtidigt som man fylls av energi. Det är som om hur utpumpad och trött kroppen än är så letar sig endorfinerna in i själen och kickar igång en urkraft som bygger skölden runt dig - nu är jag stark, nu mår jag bra. Come at me bro! 

    Idag var känslan efter träningen något alldeles extra. Innan passet hade jag tampats med idiotiska tankar om att äta massa godis, en löjlig och tillfällig svacka vid åsynen av min kropp i spegeln och irritationer som länge legat och lurat men plötsligt blossat upp till pumpande ilska. 

     Inne i gymmet var jag vrålfokuserad. Skivstången glödde i mina händer, knäböjen gick djupare än vanligt och jag ville skratta nonchalant åt viktskivorna. Skulle de utgöra ett hot mot mig? Sällan! De lastades på, personbästa slogs och vila mellan seten - vad är det? Kör bara kör, det är ju det jag ska stå för! 

      30 set i en symfoni av ben- och magövningar avverkades, benen var lite stumma, magen sved och förvåningen var ett faktum. Jag var redan igenom dagens planerade pass. Boxar, hopprep, kettlebells och medicinbollar flyttades således fram, och i en knapp halvtimma gjordes sedan ett tappert försök att svettas ut de sista krafterna genom min egensnickrade pulshöjare tillika magdödare i form av intervallstationer. 

Efter duschen lämnade jag gymmet oförskämt pigg i kroppen och lämnade den nästan bortglömda ilskan bakom de stängda dörrarna. Jag älskar mina endorfiner, jag älskar hur våra kroppar fungerar och vad de är kapabla till och jag älskar att visa för mig själv vilken kämparglöd jag besitter.