321. islossning

Några av de andra var ledsna men i ärlighetens namn så brydde vi oss inte särskilt mycket. Inte då. Vi slog upp metalldörren för kanske sista gången och möttes av isande vind just efter att vi slutat prata om ett varmt Thailand. "Himlen är i alla fall vacker!" ropade en av oss, "Ska vi ta ett avskedsfoto?". Skyn var eldig i kontrast till den vita snön. "Vänta, lyssna på isen", sa jag.

Innan jag flyttade till Falkenberg hade jag aldrig bott vid ett hav och jag var naiv nog att tro att vattnet alltid flöt och att havet aldrig frös. I oktober cyklade jag varje dag längs en öppen kustremsa och mot november kom de häftigt kalla vindarna in över vågorna. Under december förvandlades Kattegatts livliga svall till ett trögt flytande mörker och strax innan jul noterade jag hur stranden mötte en isbarriär.
    När havet började slumra skruvades tempot upp inne på lagret. Den hektiska julrushen var i full gång, övertidstimmarna tickade in och det handlade om julklappar till barn, och de skulle hinna fram i tid! Jag var glad när det var över och att få åka hem och fira högtiden med min familj. När jag återvände till Falkenberg möttes jag av ett ingenting, blev välkomnad av januaris bittra antiklimax och en urladdad tomhet tog plats i min kropp. Snön tynade bort och gjorde kvällarna svartare.
    Det blev ett par bistra veckor. Kylan högg in i oss, stålhättan på skorna kändes som en börda och på jobbet minskade arbetsbelastningen drastiskt - som det gör på ett säsongsstyrt företag. Gymmet skänkte inte samma glädje, min inspiration började läcka och ett tvivel kurade ihop sig intill en groende känsla av meningslöshet. En kväll gick jag längs med havet och blev förbannad på att isen bara låg där när det finns så mycket kraft och liv under ytan, och efter för många liknande dagar i rad hade jag en morgon svårt att ta mig upp ur sängen och blev förbannad för att jag bara låg där när det finns så mycket kraft och liv under ytan.
    Onsdagen den 23e januari kom och jag blev tillsammans med de sista tappra bemanningsanställda uppkallad till jobbets kontor för att få besked om uppsägning med omedelbar verkan. En av oss letade flygbiljetter, en annan började tala om att börja studera och någon ville bearbeta det hela med en storslagen fest. Trots spridda planer lämnade vi lagret tillsammans och ute fanns den där vackra himlen och den sprickande isen som knastrade så högt.

Morgonen efter var jag ute i kylan och promenerade längs med stranden. Jag gjorde det jag lärt mig att man inte ska - jag gick ut på isen och jag fortsatte gå trots att den blev mjuk och knastrade och snart inte skulle hålla för min vikt. Med is under fötterna gick jag på vattnet och när jag trampade igenom uppenbarades ett bubblande hål med vatten som svämmade över. Havet hade vaknat och jag tänkte nöjt på mitt liv dörrar som öppnats och hur hela mitt jag kan forsa av energi.

320. supporten är för tillfället okontaktbar

Det är lite känslan av att ringa till Telias support och hamna alldeles för långt bak i kön eller inte ens komma så långt utan bara lyfta luren för att upptäcka att signalen redan är död. Man önskar att hjälpen fanns på en hotline med quick dial, bara att lyfta luren och ha en hjälpsam röst med stöd och frågor som väntar i andra änden.

Vissa dagar gör det mig väldigt arg, andra dagar är jag frustrerad, uppgiven eller ledsen, men oftast är jag besviken. Jag är besviken på att de jag kallar vänner inte beter sig så som vänner bör - för senast jag kollade efter är det någon som visar omtanke, lyssnar, delar glädje och går att lita på.
   Bortsett från mina närmsta så är träning är just nu det största i mitt liv, och även om det inte kommer vara det för alltid så är det vad som gäller just nu, det som jag ägnar mig åt varje dag och fokuserar större delen av min vakna tid på. För mig är det svårt att se vad som är skillnaden på det och andra intressen såsom passion för musik eller brinnande intresse för knyppling, men ändå verkar det vara ett problem.
    Av någon anledning har stora delar av min bekantskapskrets valt att ignorera mitt intresse, gå i stora cirklar kring ämnet träning, försökt skära bort det ur samtalen eller på rent av elaka vis börjat ge subtila hån och klanka ner på det. Är det för att folk känner sig hotade eftersom hälsa och träning spelar en roll i allas liv oavsett hur intresserad man är, eller för att de ännu inte förstått att gymmet kan vara så mycket mer än bara något man avverkar för att man bör? Är det avundsjuka, att de är missunnsamma eller helt enkelt så att jag valt en livsstil som de inte vill stötta? Jag vet inte varför, och det gör att jag ännu mindre förstår det.
   
Jag begär inte att mina vänner ska lära sig skillnaden på pronerat och supinerat grepp eller hur man gör korrekta marklyft, för jag kan inte allt om deras intressen. Skillnaden här är bara att även om jag inte bryr mig ett skit om vilken kollektion som är inne i vår eller hur högt de kan hoppa med sina hästar, så bryr jag mig om mina vänner. Vad som är viktigt för dem blir således av värde för mig, och jag är respektfull nog att be dem dela med sig av vad som hänt i deras liv och hur det går med låtskrivandet eller tv-spelskarriären.

319. även Akilles hade ett par pectoralis

I ett par veckor nu har den stirrat ilsket på mig. Hörnan med bänken, skivstången och viktplattorna. Jag och bänkpress kommer inte riktigt överens.

Jag vet egentligen inte vad som är det största problemet - att jag inte tycker om bänkpress eller att det är en övning som jag vill kunna lyfta tungt i vilket gör att jag får känna på det andra problemet än mer. Tränar jag bröst brukar några set bänk avverkas emellanåt, men det är inte mycket mer än så. Jag lägger mig där under stången, greppar och för den ner mot bröstet, pressar sedan upp den igen. Upprepar. Stirrar bistert på stången. Bänkpress är en värdelös jävla övning.

    Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om vilka vikter jag lyfter, utan istället lägga vikten vid hur det känns när jag gör det och vilken kontakt jag får i musklerna. Dock var det en insikt som klickade till när jag i december satte 100 kilo i marklyft - i vissa basövningar bryr jag mig visst om vikterna. I de övningarna som man egentligen bara kan göra på ett sätt och det inte är någon maskin eller kablar eller olika vinklar som kan ge olika variabler till tyngderna. Jag insåg att när det kommer till marklyft, knäböj och bänkpress så har vikterna betydelse för mig. Det ställde till problem, för jag tränar inte bänk och det är en värdelös jävla övning.

    Idag ville jag inte lämna min säng. Än mindre gå till gymmet, vilket kändes ovant för det är sällan jag har problem med att ta mig dit. In i det sista väntade jag och var inte på plats förrän kvart över elva, omotiverad och lite slö i kroppen. Placerade mig nonchalant på bänken, fattade skivstången och kände hur hjärtat sjönk när musklerna kändes sega som kola redan på uppvärmningsvikten. En kvart senare orkade jag inte ens kämpa för att hålla mitt fåniga flin tillbaka och kände hur glädjen lekte i hela kroppen.

För två veckor sen inledde jag projekt bänkpress och kämpade då med 40 kilo. Idag satte jag nytt personbästa på 50 kilo, vilket är en vikt som blivit lite av en fixering för mig, samtidigt som jag nästan skäms lite för den. Men man kan inte vara bra på allt och nu är jag i alla fall på rätt väg, eller som jag sa till en vän tidigare idag: det är ett litet steg för andra byggare, men ett stort för mig! 

318. tankar från ett golv

Bilder av en sjabbig och imaginär lya, ett jobb som jag kanske inte ens tycker om men stationerad i en stad jag tycker hemskt mycket om. Golvet är kallt och hårt och i taket seglar visioner om resor och karriärsdrömmar förbi.

Man behöver inte ha ett brustet hjärta för att vara sönder inuti. Det är min själ som är trasig och jag vet inte hur jag ska laga den för jag minns inte hur den kändes när den var hel eller när den upphörde att vara det. Jag säger till mig själv att lycka är ett tillstånd och inte en destination, och inte heller är detta en olycklig plats. Ändå tänker jag att kan jag känna lycka här kan jag väl få känna det någon annanstans, bland andra omgivningar och äventyr. 

    Det är inte en verklighetsflykt utan det är en önskan om något nytt och ett försök att fånga det flackande jaget och försöka finna saknade pusselbitar. Jag ser den färdiga bilden framför mig men är inte redo att slutföra det än och det får min hjärna att gå på högvarv för att lista ut vad det egentligen är hjärtat vill. 

    En föraning skaver och jag tänker ibland att jag borde mer. Det känns som om jag besitter en kapacitet som sipprar ur och ett engagemang som bultar inifrån och vill ut men får hållas inne för här är det överflödigt, här finns det inte plats. 

    Det känns som om jag tappar mitt skrivande och det smärtar och svider och river i mig. Det gör ont att det finns ord som bubblar men jag vet inte hur jag ska forma dem för jag har inget att säga. Jag tänker att jag borde skapa något att berätta men folk vill läsa om rockstjärnor och rebeller och jag har ingen revolt att göra och sex, drugs and rock 'n' roll låter spännande men musiken får räcka för mig. 

Det är lätt att segla vilse när man inte vet vart man ska. Lina sa att det viktigaste är nog att man i alla fall gör något. Jag tänker att jag har i alla fall lyckats kasta loss så nu behöver jag bara lära mig att segla.

317. Man of Steel

Kan inte riktigt uttrycka den kittlande känslan och exaltationen som uppstod när trailern till Man of Steel visades innan The Dark Knight Rises när den gick på bio. Ett par sekunder hann skapa vad som kändes som en evighetslång krypande spänning där oavslutade tankar började virvla - "verkar inte detta som...?", "borde det inte..?", "tänk om..?". Jag ryckte tag i Angelicas arm, "det är Superman!". 

Med andra ord är jag lite lagom peppad. 14 juni smäller det, och trailer nummer två kan jag se om och om igen. Rysningar över hela kroppen, en skavande droppe i ögonvrån och bra med feeling (som jag nu ska försöka släpa med mig till gymmet!). 

316. problemet kan vara din blotta existens

På Instagram följer jag en fantastisk tjej som heter Sarah McGee (@sarahmcgee), i februari 2012 vägde hon 160 kg, och nu väger hon runt 95. En ganska fantastisk resa, som bara fortsätter. Hon tränar hårdare än många jag vet - cyklar långt, kör stenhård crossfit och springer långa sträckor varvade med högt tempo.

Sarah postade för ett par veckor sen en bild där hon frågade om man oroade sig över saker, och att man då ska ställa sig två frågor. Först: kan jag påverka det? Är svaret nej, then don't worry för du kan ju ändå inte göra något åt det. Sen: är jag frisk? Är svaret ja, then don't worry, är du frisk så finns det egentligen inte så mycket annat att oroa sig över. Det får liksom falla på plats allt eftersom.
    Jag brukar tänka på de där två sakerna, det ena mer än det andra. Ofta har jag nämligen svårt att nöja mig med att "bara" vara frisk och må bra - men dagar när livet känns lite för svårt och besluten alldeles för stora så brukar jag tänka just så. Jag är frisk och mår bra, jag har fantastiska förutsättningar för att leva lyckligt och uppnå saker jag vill åstadkomma oavsett vart jag befinner mig.
     Det andra tänker jag lite oftare på. När världen känns för stor, de obesvarbara frågorna för många, problemen enorma, livet så oförutsägbart och rymden så hysteriskt svår att få grepp om. Eller när människor retar gallfeber på mig genom sin blotta existens, hur de lever sina liv eller umgås med andra.

Senast igår höll jag på att få ett litet flipp, för jag började noja över åderbråck. Frågade mig sen om en eventuell uppkomst av åderbråck är något jag kan påverka? Nej, så jag tänker fan inte spendera de närmsta trettio åren med att oroa mig för det.

315. trettionio minuter längs Skrea strand

Brukar då och då säga att jag är det levande beviset på att man faktiskt kan vara en helt okej bra löpare utan att träna löpning. För det gör jag inte särskilt kontinuerligt, men ger jag mig väl på någon av de längre sträckorna så brukar tiderna bli skapliga ändå.

Det är just där som det kommer ett litet "aha"-moment som kan få den evinnerliga förflyttningen kilometer för kilometer att bli lite intressant - tid. Jag må ha något svårt för plan asfalt under fötterna genom omgivningar som jag redan sett ungefär femhundranittio gånger innan, men jag må också ha ett desto större intresse för min statistik. Snittider, sluttider, spurttider. Lägg då in det i en pulsklocka som adderar funktioner såsom GPS, kaloriräknare, zonträning och - givetvis - arbetspuls. Nu börjar vi snacka! 

    Har de senaste månaderna lagt ungefär noll vikt vid konditionsträning. Kan tyckas slarvigt, men jag dementerar genom att säga att jag ändå får upp en ganska bra puls på gymmet emellanåt. Inte minst i roddmaskinen. Nu är det i alla fall dags att komma tillbaka. I somras satt jag en mil på under 58 minuter, och även om jag inte planerar att lägga fokus på långa sträckor i år, så ska ändå ett par försök på att sänka den tiden göras, samt klaras. 

    I mitten av februari planerar jag att ta träningen in i en ny fas. Muskelbyggandet ska ta ett litet step back och fettförbränningen ska få mer utrymme. Time to get them muscles visible och you all know the math: ligger man på ett kaloriunderskott så blir man smalare. En annan sak som jag vet är att jag älskar att äta, därför tänker jag köra hårt på cardio så att jag slipper dra ner lika mycket på maten. 

    

Det sägs att man inte ska gå från noll till hundra, så har mjukstartat med konditionen här i januari. Hopprep och andra pulshöjare har klämts in på styrkepassen och ute i löpspåret körs intervallträning var femte dag. Andra gången idag. Gick faktiskt lekande lätt! Sen blir det också lite roligare när man har fullt med bänkar att köra boxjumps på, stolpar att sicksacka mellan, lyktstolpar att använda som spurtmarkörer och en pulsklocka att köra pulsintervaller med.

314. det börjar räknas när vi ger det sista vi har kvar

Det varma duschvattnet strilade genom mitt hår och letade sig ner över mina axlar vidare längs min kropp. Med det följde de sista dropparna svett, den lilla skvätten kvarvarande ilska spolades bort och ett tillfredsställt lugn sköljde över mig.

Duschen efter en träning är näst intill helig för mig - det är så härligt att känna hur musklerna sakta slappnar av och hjärnan varvar ner, samtidigt som man fylls av energi. Det är som om hur utpumpad och trött kroppen än är så letar sig endorfinerna in i själen och kickar igång en urkraft som bygger skölden runt dig - nu är jag stark, nu mår jag bra. Come at me bro! 

    Idag var känslan efter träningen något alldeles extra. Innan passet hade jag tampats med idiotiska tankar om att äta massa godis, en löjlig och tillfällig svacka vid åsynen av min kropp i spegeln och irritationer som länge legat och lurat men plötsligt blossat upp till pumpande ilska. 

     Inne i gymmet var jag vrålfokuserad. Skivstången glödde i mina händer, knäböjen gick djupare än vanligt och jag ville skratta nonchalant åt viktskivorna. Skulle de utgöra ett hot mot mig? Sällan! De lastades på, personbästa slogs och vila mellan seten - vad är det? Kör bara kör, det är ju det jag ska stå för! 

      30 set i en symfoni av ben- och magövningar avverkades, benen var lite stumma, magen sved och förvåningen var ett faktum. Jag var redan igenom dagens planerade pass. Boxar, hopprep, kettlebells och medicinbollar flyttades således fram, och i en knapp halvtimma gjordes sedan ett tappert försök att svettas ut de sista krafterna genom min egensnickrade pulshöjare tillika magdödare i form av intervallstationer. 

Efter duschen lämnade jag gymmet oförskämt pigg i kroppen och lämnade den nästan bortglömda ilskan bakom de stängda dörrarna. Jag älskar mina endorfiner, jag älskar hur våra kroppar fungerar och vad de är kapabla till och jag älskar att visa för mig själv vilken kämparglöd jag besitter. 

313. det komplicerade förhållandet mellan kvinna och kropp

Jag sa att jag ville bli stor och stark och få muskler varpå han replikerade att "tjejer ska inte ha muskler, de ska vara slanka". Jag var en millisekund för att ge ett stingande svar om att i så fall ska killar inte vara småfeta med skelande ögon och ojämna tatueringar, men lät bli. Hur han vill se ut är ju upp till honom och hur jag vill se ut borde vara upp till mig - så vafan ger honom rätten att säga hur tjejer ska se och inte ska se ut?

Hela situationen kanske inte är så farlig i sig, men får man brottas med det varje dag så finns det nästan automatiskt en pyrande frustration som kan förvandla mig till en exploderande vulkan om bara det rätta virket ges.
     Något universellt ideal vet jag inte längre om jag kan säga att ens media trycker upp i ansiktet på oss, för ena dagen är det timglasfiguren som marknadsförs, nästa dag är det någon kampanj om kurviga kvinnor och därefter ska vi vara tonade med magrutor. Gemensamt skulle jag ändå vilja säga att det finns en jävla hets, och en antydan om att vi ska vara något som vi inte är.
    Så länge jag kan minnas så har jag likt så många andra kvinnor mer eller mindre aktivt strävat efter att bli gå ner i vikt. Jag har gjort det genom att ändra tränings- och kostvariablerna och målbilden har varierat från smala och benigt utmärglade kvinnor, smala och tränade kvinnor och smala och helt enkelt slanka kvinnor. Oavsett hur de sett ut, så har de i alla fall varit smala. Jag kan inte låta bli att undra varför det är så.
     Jag tror inte att smaltänket sitter i kombinationen av två X-kromosomer eller är en följd av östrogenet, så orsaken till kvinnlig vikthets är förmodligen inte medfödd. Däremot tror jag att vi hela tiden får lära oss att kvinnan ska vara liten, och mannen ska vara stor. Jag ber om ursäkt för fullkomlig spekulering nu - men jag tror också att det är orsaken till en (vad jag upplever) högre acceptans av att män får vara småtjocka och kvinnor inte ska vara det. Försök till exempel minnas när du senast hörde någon skoja med en man om hans ölmage eller kagge - och detsamma hände med en kvinna?
    Jag blir förbannad på att folk nu säger till mig att kvinnor inte ska ha muskler när ett allvarligt - men inte tillräckligt omtalat - problem idag är att många tjejer får problem med sina kroppar och hälsan för att de helt enkelt inte är starka nog för att ens klara vardagen. Jag blir förbannad på att folk nu skulle kunna kalla mig tjock eftersom jag inte har platt mage och tio centimeter mellan låren, och jag blir förbannad på att jag om jag droppade tjugo kilo skulle problemet istället vara att jag inte har nog med former, eftersom let's face it - bröst är fettklumpar som minskar om du bantar.

Jag har inte vägt mig på flera månader, och just nu bryr jag mig inte ett skvatt om min vikt. Det jag bryr mig om idag är att jag känner mig starkare än igår och att när det väl blir dags för att bränna lite fett kommer det vara muskler och inte ben som kommer fram under huden. Det är vad jag tycker är snyggt, det är så jag vill vara och framför allt är det så som jag tycker det ska kännas.