304. osammanhängande känslosurr

För ett par timmar sedan stod jag på stranden och den pulserande ilskan rann av mig som om den sköljdes bort av havet. Jag fick för mig att titta upp och rakt ovanför mig blottades några stjärnor i en annars kompakt molnhimmel. Salta droppar letade sig ner längs mina kinder och jag undrade om det skulle kännas så här om jag stod på en annan strand i världen. 

Mitt temperament som slår om på millisekunder är en av två saker som jag brottas en hel del med. Jag nöjer mig nu med att ibland lyckas tygla det till en försenad explosion och hoppas att någon kanske kan se en viss charm i en känslokanon som hinner vara sprudlande glad, ett lipande deppvrak och en frustrerad argbigga under loppet av två minuter. 

   Med kvällens tårar följde den tryckande, överväldigande känslan av det andra problemet. Den ständiga striden inom mig som handlar om min självbild. Jag vill veta vem jag är och vad jag vill, och under större delen av mitt liv har jag upplevt att jag gjort det. Nu känns det istället som att för varje insikt jag adderar till min kunskapsbank så är det något annat som växer. Ett svart mörker till monster med tvivel och frågor som jag skapat ur en osäkerhet. 

   Det är ett monster som får mig att sluta tro på saker jag egentligen är säker på och ifrågasätta saker som borde vara självklara. Den hindrar mig från att tänka klart och i mitt diffusa töcken kan jag inte längre avgöra mitt värde, svara på hur jag mår eller vad det är som är fel. OM något ens är fel. Jag vet inte, jag vet inte! 

När jag såg på stjärnorna erinrade jag mig om att jag hört någon säga att det är samma himmel oavsett vart man befinner sig. Jag tänkte på alla mina drömmar om att ge mig ut i världen och resa eller jobba, och undrade om det är verkligen det jag vill eller om det bara är ett försök att fly. Monstret kanske följer med mig och stör, så att jag ändå inte kan uppskatta det jag drömde om att göra. Eller trodde att jag drömde om.