måndag 26 november 2012

303.ödesdigert

(skrivet för en och en halv vecka sen, råkade visst lägga det i utkast istället för att publicera)

Tiden springer och jag gör den sällskap. För ungefär en vecka sen konstaterade jag och min bästa vän att det var ett halvår sedan vi tog studenten, och i mitt huvud snurrar nu julklappsidéer dagarna i ändå - det är faktiskt bara en månad kvar.

Samtidigt som jag aldrig hinner känna mig rastlös och är fullt uppe i mitt liv och min vardag, så kan den där gnagande känslan jag talat om innan hinna ikapp mig. Den som får mig att frukta att jag missar något, att jag ska bli fast utan att uppleva det jag vill och att jag plötsligt ska sitta där och ångra att jag inte gjort saker medan jag kunde. Hade tid, ork, vilja, resurser, inspiration. 
    Ibland tänker jag på när jag gick andra året på gymnasiet och sommarlovet kom allt närmre. Hur jag var så jävla skoltrött och sa till dem i trean att "du tar ju snart studenten! Det måste väl kännas skönt?". Hur förbannad jag blev när de tveksamt svarade ja, och sen fortsatte suckande att "jag vet bara inte vad jag ska göra till hösten". Som om det skulle vara jobbigt att slippa det som hållit oss fast i tretton år, hindrat oss från att ge oss ut och göra vad vi vill och begränsat oss till ett liv med obligatoriska ämnen, rapporter, prov och äcklig skolmat. 

Jag hatade inte skolan på något vis, men jag hatade det faktum att den var något jag var tvungen att göra just då och att det hindrade mig från att vara spontan eller leva ut saker jag drömde om. Åka till London på impuls, skaffa ett spännande jobb eller testa livet som volontär i något land där hjälp behövs. Det är nu ett halvår sedan jag tog studenten och om jag vill kan jag få allt det jag då drömde om. Ändå lever jag veckorna i ända med samma jobbrutiner, min älskade träning och tankar om framtiden mer villrådiga än någonsin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar