lördag 6 oktober 2012

301. längtan och saknad skapar lyckoruset

Jag fick en känsla av att jag plötsligt förstod varför sambolivet får förhållanden att knaka i fogarna och jag fattade principen med att ha barnfria dagar. Fastän det är dem man älskar mest i hela världen och ska vilja spendera all sin tid med.

Visserligen var jag och min partner bara särbo i två dagar, men ju närmre klockan tickade tidpunkten för vår återförening desto mer kändes det som att det var veckor sedan sist. Det var igår, halv åtta och fredag kväll och trots att jag var lite trött efter en tidig morgon, en dag på mitt nya jobb och sedan en och en halv timmas bilkörning hem - så studsade jag med lätta steg ner för trappan mot vår träff. 
   Det var kallt och redan nattsvart ute, jag myste i hoodtröja och mössa och när jag vred om bilnyckeln i låset kände jag ett pirr i bröstet nära hjärtat. Jag var endast någon minuts bilfärd bort, kände en spänd förväntan i varje muskelfiber i kroppen och tänkte att det är nog så här det är att ha de där fjärilarna i magen. 
   När jag klev ur den mörka polon kunde jag inte låta bli att le lite fånigt för mig själv. Sedan hörde jag det välbekanta blippet när jag höll dosan mot larmpanelen, och slutligen kunde jag träda in i värmen igen. Jag möttes genast av en trevlig överraskning. "Du hade inte behövt", tänkte jag "inte för min skull.". Ändå sneglade jag ganska nöjt på den nya utrustningen och drog varsamt med handen över de sköna formerna i en mjuk smekning. Hela, smäckra hantlar vilade nu i hållarna och stället med viktplattor hade vuxit ett par decimeter. Äntligen hade jag fått jag förenas med mitt lite uppfräschade, älskade, halvdunkla gym igen. 

Ibland behöver man kanske sakna lite för att kunna uppskatta. Testa på lite variation för att inse att man tycker om det man har precis som det är - med plats för lite förändringar förstås. Som en ny frisyr på samma man, eller ett nytt hopprep från Reebok vajandes på en krok i samma gamla vanliga gym. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar