söndag 30 september 2012

300. hur de tycker det ska vara och vad vi andra accepterar

Har aldrig menat att ta rollen som ännu en medelklassprinsessa som tror att hon knäckt samhällets koder och ser igenom den korrupta fasaden, men ibland känner jag ändå att jag låter som en av de där. Som tjejerna som spyr ut kritik på Twitter och talar i en ton som säger att jag vet, jag har fattat, det har inte du.

Ändå hamnar jag nog där ibland. Omedvetet, och inbillar mig att jag inte alls är sådan. Det vill jag faktiskt inte vara. Nu är kanske ett av de tillfällena då jag kommer låta sådär, och jag tänker varken be om tillåtelse eller ursäkt för det.
   Jag är så urbota jävla trött på att behöva be om ursäkt. Eller behöver och behöver, jag gör det ändå. Vi gör det ändå. Vi har lärt oss att göra det, att svara, utveckla, motivera. Vi förklarar varför vi inte ser ut som supermodeller och varför vi inte tjänat vår första miljon än. Vi förklarar varför vi valde att blondera håret, tackar nej till pasta och du som tränar 10+ pass i veckan och äter nyttigt, varför är du inte smal? Du gick Entreprenör, varför jobbar du inte med ekonomi? Du är ju inte feminin, varför använder du så mycket smink? Du gillar ju inte popmusik, varför lyssnar du då på Gavin Degraw? Du säger ju att du gillar att skriva, men varför har du då inte gett ut någon bok än?
    Det är sådana idiotiska grejer som kan få mig att brusa upp, eller sublima hintar från människor som tror att de vet så mycket om andra. Eller det faktum att jag någonstans känner att jag måste ursäkta mig och förklara varför. Då vill jag istället bara ta en hel busslast med insikt och välta över idioterna så att vi någon gång kan ta in det där med att vi alla fungerar olika och har ett enormt spektrum med varierade egenskaper, ambitioner och valmöjligheter. Det som är givet för någon, är medvetet bortprioriterat för en annan och det är inte alla som vill stå där på toppen hela tiden.

Just nu befinner jag mig i ett skede där jag och så många andra får stå till svars för oändligt med frågor - fortfarande relativt nyutexaminerade, ståendes på tröskeln till arbetslivet, vuxenlivet, resten av livet. Jag orkar inte fortsätta hålla föredrag om framtidsplaner och karriärinriktningar. Jag är inte intresserad av synpunkter och anmärkningar för jag är så urbota jävla trött på att behöva be om ursäkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar