Snubblade in på tumblr och såg ett foto där det stod att "failure proves that you're trying" och det är ju faktiskt så. Känner att de där orden bara klickar med mitt liv just nu och vissa dagar klingar de mer bekant än andra.
Rutiner i all ära, men en av mina just nu mest frekventa vanor lyder "ett steg framåt, noll komma åtta bakåt", och det är jag inte sådär toppnöjd med. Fysiskt, psykiskt, träningsmässigt, känslomässigt, viktmässigt, måttmässigt, självinsiktsmässigt, livshändelsemässigt. Det känns som om alla framsteg bara hejdar sig i farten och sedan faller lite tillbaka för att tveka på om det verkligen är framåt vi ska gå. JA säger jag, men utvecklingen står likt ett trafikljus med blinkande gult ljus.
Jag är så urbota trött på att sakna flytet, jag simmar stundtals fort medströms men når aldrig en punkt där jag kan slappna av och bara glida med. Det är snarare så att min väg korsas av en trasslig jävla bäverdamm. Står där och känner att hela kroppen säger till axlarna att rycka uppgivet medan lungorna ska dra in en jäkla massa luft för att sedan ge efter för Sveriges djupaste suck. Det är då larmet går och Jennys järnpsyke samt energireserven kopplas in.
För att rada klyschor vet jag att det gäller att "turn a setback into a comeback" och visa att det inte är antalet gånger man faller som räknas, utan hur många gånger som man reser sig upp. Jag kör efter mitt egenkomponerade mantra TVKV och Tar in, Ventilerar, Krigar, Vinner. Game on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar