Jag har länge känt ett hat mot folk som promenerar men slänger sig med termen "powerwalk", och idiotin i att man ska slänga in häftiga ord såsom "mindfullness" när det man egentligen vill säga är "slappna av, för helvete.".
Nu får jag väl stå här likt Agda, 89, och inse att tiderna förändras när det gäller vårt vokabulär såväl som den tekniska utvecklingen eller hur kostcirkeln bör utformas. Med andra ord får jag helt enkelt acceptera att det är dags att göra en tydligare skillnad på hurtiga diet-Karin som är ute och går, och en förslappad tonårspojk som traskar runt i DC-skor med hardstyle i hörlurarna. Ja, välkommen powerwalk.
Angående mindfullness får jag väl säga att det är ett ord som har blivit mer aktivt som ett verb än ett substantiv den senaste tiden. Jag har alltså mindfullnessat. (det där var mitt ord, så om tre år kanske ni andra klarar av att ta det till er, ni med!). Kort kan jag väl säga att det varit på den vägen att jag alltid försöker omvandla mina upplevelser till ord i huvudet, och en dag insåg att ord inte kan återgå något man inte vet hur det känns. Så jag kände.
Jag har känt isande regn som fryser en liten punkt av kinden när dropparna möter huden, svettdroppar kittla halsen när de letar sig ner mot nyckelbenen och hur varenda nerv i kroppen liksom riktas mot en punkt när den smärtar till rejält. Jag har sett vågskvalpets oregelbundna rytm när man studsar på tå för att snabbare ta sig framåt i vatten, och jag har sett fingrar dansa i ritual när de knyter en knut på soppåsen.
Nu för tiden har jag en nyonskylt i hjärnan som bara "CHILL THE FUCK OUT", som sedan får någon på Hjärnkontoret att trycka på den stora knappen som nollställer hela mig - och jag känner mig som ett barn som upptäcker livet på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar