Känner mig lite som Skorpan som står vid stupet och stirrar ner mot Nangilima, och märker hur det där suget i magen ligger och lurar. Jag står på kanten till något nytt med något gammalt bakom mig, och har en hel värld framför mig.
Jag drömmer mig bort till broar bland Amsterdams fantastiska byggnader och smutsen på kullerstensgator i Berlin. Jag ser ett kyffe till vindsvåning med tegelväggar och utsikt över Paris, halvbra kaffe i för liten kopp på ett kafé i Florens och jag förnimmer bergsluft i mina lungor bland alptoppar i Österrike.
Jag ser spår av svunna i tider bland slottsruiner i ett främmande land och känner vardagskontraster och lidande hos folk som har det sämre ställt. Jag känner droppar av vattenkondens på mina armar när jag vandrar djupt i Amazonas, och låter kinderna piskas av svidande kyla någonstans på ett blåsigt Island.
Jag anar en vardag bland tunnelbanor och turister i London, och det är en sån där dag då jag bestämt mig lite extra. När jobbet tar slut tar jag pengarna och sticker, det får bära eller brista. Fruktan för att sen stå på noll skaver, men det spelar liksom ingen roll. Vinsten är en rikedom som inte går att vinna på den här sidan regnbågen.
Jag är fortfarande Skorpan men jag hoppar inte ner. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag, tänker på Stig-Helmer och mumlar att "jag är inte rädd, jag kan flyga". Jag öppnar ögonen och tar ett språng framåt, rakt ut. Mina ögon förblir öppna, för av det här äventyret vill jag inte missa en sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar