Mamma sa för några dagar sedan att man skulle räknat hur många gånger jag varit förtvivlad över meningen med livet. Med ett ig i Matte C i bagaget vet jag ärligt talat inte om jag kan räkna så långt.
Jag är en människa som tänker väldigt mycket, och framför allt på mig själv. Inte nödvändigtvis på ett sånt där dåligt vis, utan det är mer funderingar över hur jag fungerar, valen jag gör och vad jag ska göra i framtiden. Det har alltid inneburit att jag haft en väldigt god självkännedom, i stort sett alltid vetat precis vad jag vill och vart jag är på väg - men det är inte så längre. Jag känner mig som Laleh som står och ropar "vad ska det bli av mig?" och det gör så ont i mig att inte veta vad jag vill. Det som alltid varit så självklart är inte det längre, och det smärtar så att känna sig vilsen. Det är en enda stor törn i självförtroendet, självbilden är rubbad och både egot och stoltheten har fått ta sina smällar.
Jag är inte den som är den, eller någon som tar åt mig särskilt lätt. Det är så mycket som bara passerar, eller som en mycket fin vän sa - "det bara rinner av dig". Och det gör det oftast, men när det väl sätter sig etsas det fast hårdare än utspillt rödvin på en vit linneduk. Och då tänker jag. Om och om igen, kanske för mycket.
För att vara en människa som pratar fantastiskt mycket, inser jag mer och mer hur mycket det är jag inte säger. När jag talar vill jag ha tänkt klart, och när jag tänkt färdigt brukar oklarheter vara lösta. Jag släpper sällan in andra i mina inre processer och tankegångar, och jag börjar förstå att det ibland sliter lite för mycket på mig själv. Allt som stängs inne blir till ett pyrande virrvarr som väntar på den sista tändningen som gör att det exploderar. Det gör ont.
Även om jag tappat grepp om vissa delar är andra desto klarare - framför allt mitt behov av träning. Att även det hålls ifrån mig nu när jag sedan tre veckor dragits med en förkylning gör att frustrationen växer och bygger på deppen, jag känner mig så hjälplös och ful och tjock och äcklig. Det spelar ingen roll vad andra säger för jag känner min egna kropp bäst och den är nu både många kilo för tung och en hel del muskelvolym för fattig.
Mitt psyke är inte i balans just nu, träningsformen är inte vad den ska vara och jag mår inte särskilt bra. Men jag kommer bli bra. Jag hoppas bara innerligt att jag blir frisk innan juli för då planerar jag dra igång ett riktigt spännande kost- och träningsprojekt, och jag vet att det i sin tur kommer ge psyket en boost. Juli ska handla om mig, här, just nu - och alla onödiga tankar ska trängas ut av ett sjujävla fokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar