Cold truth of today, slaget i magen och förödmjukelsernas förödmjukelse kom som en blixt från en klar himmel. En chock.
Jag inledde med att förneka det hela. "nej, det är jag inte.".
Fortsatte med att bli arg istället. "det är jag fa-an inte!".
Började deala med mig själv istället. "men gör jag det så slipper jag ju göra det istället, och då vinner jag på det.".
Deppade sedan. "ååååååååh, va pinsamt. Jag vill inte vara såå.. Faaaan.".
Först nu, cirkus tio timmar efter konstaterandet presenterades för mig har jag nått det femte stadiet - acceptans. "Jag är en fjortissmsare."
Faktum är att jag alltid har smskonversationer igång och är inte riktigt redo att ta steget från Högstadiefasoner och lämna små trevliga "hej hur mår du?"-sms bakom mig. De kan ses som banala, men oftast har de faktiskt ett syfte. Något som de ska leda till. Men varför inte inleda med några artighetsfraser och lite casual talk?
JA, jag får väl erkänna att jag är en fjortissmsare. Men det duger åtminstone till att hålla kontakten med dem som kontakt bör hållas med, och då är jag nöjd.
(p.s. funderade på om det borde skrivas "fjortis-smsare". Tänk då om man också skrev "smsare" som "sms:are" - vilket i vissa fall anses vara korrekt - och sen kombinerade de båda: "fjortis-sms:are". Haha fan va fult. d.s.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar