189. time works on it's own

Mänsklighetens ständiga hyckleri är väl inget någon blir förvånad över, men trots den mentala förberedelsen lyckas jag inte alltid hålla min sköld intakt mot detta vidunder. Inte nog med att mitt skydd misslyckas med att befria mig från det, kedjorna som bör tämja mig och murarna som ska hindra min framfart tycks inte heller fylla sin funktion. Jag måste helt enkelt reagera på den information som når mig.

Idag tänker jag ge utlopp för min avsmak gentemot ytlig vänskap. Då talar jag inte om den du har till bekanta eller personer du inte känner jättebra men ändå ser som vänner, för vem fan orkar lära känna alla på djupet? Inte jag i alla fall. Vänskapen jag talar om är den som är ytlig - men ändå på en högre nivå. Låt mig förklara.
    Det kan vara alkoholen som pumpar genom kroppen eller bara stridens euforiska hetta som som gör att nyfunna bekantskaper ger varandra tommare löften än politikerna ger folket. Ihåliga lovord utan sanning och klyschiga överenskommelser - "SHIT! Vi måste fan göra det här igen! Så här kul minns jag inte nääär jag haft senast! Vi måste verkligen se till att börja umgås, du är ju en så himla fin tjej. Åååh, va jag tycker om dig!". Eventuellt följt av ett "och den där killen, han förtjänade fan inte dig. Du är bättre än så!".
    Förr trodde jag att det bara var sådana där cidersippande tjejer med idominsalva, för mycket brunkräm och platinablondt hår som sysslade med detta, men har märkt att så inte är fallet. Det är inte ens själva den grejen som jag stör mig så på - har man kul precis den stunden bör man väl få uttrycka det. Det som egentligen irriterar mig är de som sedan spinner vidare på det här. Som faktiskt gör verklighet av det.
    Jag talar om vänskapen som kommer över en natt och alla undrar "sen när blev de bästa vänner?" och om någon ställer just den frågan - ofta som en gliring - är det inte sällan svaret blir att de visst umgåtts länge. Det hela har bara tagit fart det senaste. De har klickat. Yeah, right. Om det är någon som någonsin faktiskt trott på det får den personen gärna kontakta mig, jag har nämligen alltid undrat hur en så osmart människa ser ut.
    Det allra värsta med den här ytliga vänskapen är fasen med alla internskämt. Ni vet de där som alla har sin grund i en och samma kväll. Interna händelser som inte bara ska kommenteras, utan ÄLTAS om och om igen, givetvis inför alla andra så de ska förstå vilka fantastiskt bra vänner personerna i fråga är. En annan som sak som är sjukt störig är förresten det där konstiga gummibandet som tycks ha länkat ihop dem så att de numera måste göra allt tillsammans. Att den ena ska till frisören har plötsligt blivit ett skäl till att umgås, eller att den andre ska på arbetsintervju. "Jag kan ju vänta utanför.". Jag menar väx upp, högstadiet är så 2009.

Det bästa med de här ytliga vänskaperna är att de oftast är övergående stadier som man blir av med relativt smärtfritt. Så snart personerna börjar lära känna varandra mer på riktigt brukar de inse att de kanske inte är en så otroligt perfect match after all. Tiden fram tills dess kan dock vara ack så jobbig för andra personer i deras omgivning, som både en och nitton gånger hinner undra hur mycket som egentligen kan förändras på en kväll.