177. I'm not insane, I'm not insane

Ni som känner mig vet ju att jag är ganska cool. En stenhård tjej. Skämt åsido, men jag har egentligen alltid varit ganska... inte känslokall, men oberörd. Inte särskilt tjejig, inte särskilt "ååååh, va söt" eller "aaaaaw, va fint!". Är det nu det kommer ett "men", tänker ni. Hell yes there is!

Jag har alltid varit ganska oberörd, men något har förändrats. Inte för att jag går runt och mesar hela tiden, men ja.. Känslor har ibland lyckats lura sig fram. Till exempel har jag aldrig varit ett särskilt stort fan av djur eller barn (märk väl att jag säger det ihop, som om det vore samma sak.. hehe). Sen har jag lärt känna Jojo, och plötsligt har jag börjat säga "men lilla kiiiiissekiiisemisssss, är du söt idag?! Är du söt idag?!" till vår katt. När jag inte är arg på henne för att hon är jobbig, då låter det mer "vafan är ditt problem?!".
   Även barn har lyckats nästla sig in under mitt hårda skal. Någonstans under tiden som simskollärare och fotbollstränare lärde jag mig acceptera dem, när jag var hemma hos en fin vän och träffade deras tvillingar insåg jag att barn kanske inte är så farliga ändå och nu är min bästa vän gravid, och det har fått mig att tänka att en vacker dag skulle det nog vara riktigt trevligt att ha egna barn. Jag vet, jag är lika förvånad som ni.
   Men nu go' vänner, kommer vi till inte bara den största nyheten, utan också tveklöst den mest klyschiga. I somras när jag arbetade inom äldreomsorgen var det något som successivt fick mig att mjukna. När en farbror berättade om en sorglig händelse i hans liv och jag fick lägga all min energi på att försöka hålla tillbaka tårarna, insåg jag att jag blivit snudd på blödig. Inte när som helst, inte hur som helst, men likt förbaskat blödig.
    Nej, jag går inte runt och är blödig hela tiden. Men det finns några saker som fått mig att börja lipa. Först och främst konserter. I somras stod jag och grät till System of a Down, Avenged Sevenfold, Slipknot och Mimikry (mer info här, haha). Så här såg det förresten ut när jag såg Mimikry, och vid 2:22 är det jag som sjunger så falskt att jag knappt orkar skämmas, för det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv och försök själva sjunga rent när ni gråter så mycket att ni hulkar:

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att börja gråta åt så fruktansvärt random saker. Som när jag såg Grannyran på postkodmiljonären medan jag sprang på löpbandet eller när jag såg ett youtubeklipp som introducerade en ny nagellackskollektion från O.P.I. Egentligen borde jag nog inte vara förvånad, det kanske är genetiskt. Jag menar - jag har en pappa som gråter till Idol...