176. one more time

Den senaste tiden har fått mig att tänka en del på livets gång. Är det kanske den biologiska klockan som börjat ticka, en tidig separationsångest från klassen som begynnas eller har jag helt enkelt blivit lite sentimental? Förmodligen ingetdera. Grejen är bara den att även om jag är en person som alltid tänkt väldigt mycket, har jag aldrig riktigt varit typen som stannar och ser bakåt. Det som nu slagit mig är att när man bara jobbar framåt är det lätt att man missar förändringar i sin omgivning, och hur människor bara kommer och går i ens liv.

En dag när jag precis stängt dörren bakom mig och klivit ut på trappan för att gå till gymmet såg jag i ögonvrån en kille som gick på gatan. Han var lång, hade ett osedvanligt stort skägg och ett par rejäla kängor på sig. "Hejhej!" hojtade han till mig, "hejhej" svarade jag artigt, men glatt tillbaka. När han sedan passerat insåg jag att jag gick i samma klass som honom under en period i grundskolan. Jag minns honom lite som Olle i Barnen i bullerbyn, och nu var han plötsligt lång och bred, nästan en man. Lustigt, hur man kan träffa någon dagligen och sen när det upphör är det lätt hänt att personen bara seglar ur ens liv.
    Det funkar åt andra hållet med. Människor man aldrig anat att man skulle tala med kan komma att ha viktiga roller i ens liv. Som en tjej som jag mindes som lång och smal med burrigt hår, som spelade fotboll med ärkerivalerna men idag är en av mina närmre vänner. Eller två killar som jag träffade på en festival i somras, dit vi allihop hade flera timmars resväg, och sedan på en annan festival några veckor senare - åtskilliga mil hemifrån - såg jag en rad människor på marken som rullade över varandra. En idiot hade en svart spritpenna som han målade på alla, och där var en av dem. "Tårtan!" utbrast jag, "Jenny!" sa han, och "fan va sjukt". Den andra tog jag tåget till och spenderade några dagar hos, kanske de bästa på hela sommaren.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Att jag börjat reflektera mer kring min omgivning? Att jag mognar? Att jag tänker stanna upp och tänka efter mer? Nja, kanske inte. Men tänkt har jag gjort, och tid har passerat. Känner mig lite som Leif i Mysteriet på Greveholm, ni vet - "är det redan vinter? Det var ju sommar nyss! Och vart har hösten tagit vägen? Tänk, snart är det vår". Ja snart är det vår och nu står jag helt plötsligt inför mitt sista skollov någonsin. När alla andra har det där påsklovet är jag nämligen i USA och pluggar på college, beat that!

Vet precis hur lovet ska spenderas..