140. oh mickey

Jag har låtit det hela smälta något nu. Det har gått nästan en vecka, men jag är fortfarande lätt chockad, omskakad.

Vi var fler än jag hade räknat med - en ganska stor grupp människor som samlats. Obscena rörelser omkring mig. Juckningar här, bröst och rumpor som skakade där. Efter en och en halv timmas intensiv akt låg vi utslagna på golvet. Svetten rann, tung andhämtning. Jag hade rört mig på sätt som jag ansåg minst sagt genanta, böjt kroppen i oanade vinklar och prövat min stelhet till det yttersta.
   Det var torsdag och jag gjorde saker jag aldrig förr gjort, och aldrig trodde att jag skulle göra. Jag studsade runt på golvet på Moga Fritid till exotisk musik, på ett vis som i alla fall skulle föreställa zumba. Idrottshallen var full med motionärer i alla åldrar, storlekar och kön. Vi dansade, skrattade, rodnade, svettades - och kanske mest förvånande av allt - hade allsång till Carolas gamla åttiotalsdänga "Mickey".

Aldrig någonsin att jag tänker sjunga med till den vedervärdiga låten "Mickey" igen. Men zumba? Gärna fler gånger!

P.s. var löjligt stolt över min bf Angelica som stod inför alla dessa människor som instruktör. d.s.

139. soon

Förlåt. Rota upp mig ur hålet jag fallit i.

138. pointless

Tycker synd om er som klickade er in på min blogg just idag. Satt i skolan innan och tänkte ut ett jättebra, upprört inlägg. Dock kommer jag inte ihåg vad det var... FAN. Återkommer imorgon.

137. stopping by

Blir så jävla ledsen när jag ser vissa saker. Kom nyss in på en tjejs facebook, är inte vän med henne men hennes profil var helt öppen. Fullt med bilder på henne i olika korsetter matchat med kortkorta shorts, superlågt skurna jeans, korta tights i spets eller till och med bara trosor. Utmanande poser, plutande läppar.

Nämnde jag att hon är 14 år? Nämnde jag att det är killar som är närmre 25 år som kommenterar hennes bilder? Nämnde jag att hon är vän med sin pappa på facebook? Nämnde jag att om du går tillbaka mindre än ett år på hennes bilder ser man en liten oskyldig flicka på familjesemester med såna där rastaflätor som alla ville ha när de var utomlands förr? Vad hände?

Conclusion: jag blir så jävla ledsen när jag inser att vi ska växa upp så fort idag. Är det bara jag som tycker det blir värre och värre? Vi ska sminka oss tidigare, ha push up-bh tidigare, bli fulla tidigare, ha sex tidigare. Vart försvann barndom och integritet?

136. I walk this road

Att gå in på gaddad.se och söka på tatueringar med hjälp av slumpenfunktionen gör mig alltid väldigt kluven. Jag blir delvis irriterad när jag varje gång inser på nytt att det finns fantastiskt många fula tatueringar här i landet. Detta gör mig dels fruktansvärt omotiverad till att själv sätta mina på huden, men också peppad till att tatuera mig för att bevisa att det är meningen att det ska se så mycket bättre ut.

Bäst av allt med gaddad.se är dock när man till slut kommer över ett sånt där guldkorn - ett mästerverk som en lycklig själ kommer gå runt med på sin kropp resten av livet. Ett mästerverk som en belåten artist kan stoltsera med i sin portfolio, och ett mästerverk som är en gåva till oss alla som får skåda och njuta av det.

135. get me hell out of here

Hej hej och tjena. Först och främst (ni som följt bloggen ett tag himlar nog lite med ögonen nu) - tack för de fina kommentarerna på föregående inlägg! Resulterade i en glad tjej. Dock: vem är du Anonym? Och Emma? Jag blev också en nyfiken tjej, förstår ni.

Sitter just nu i skolan och jobbar med mitt brev till de amerikanska värdfamiljerna som ska ta oss under sina vingar när vi kommer dit och pluggar på college i mars. Fett! Har stött på lite problem dock - sitter här med ett dokument på 638 ord, och gränsen är 500. Shoot.
     Förresten guys! Jag var på yoga igår. Har tidigare bara utövat yoga hemma i min ensamhet, men igår så var det dags för Friskis&Svettis i Svenljunga att börja med yogapass, så jag och syster pallrade oss dit. Fantastiskt skönt faktiskt. Vem hade anat att det var så bra för träningsvärk? Okej, jag hade en förhoppning, men ändå.
    Det där med yoga får nog bli en tisdagsrutin. Jag har nämligen en tisdagsplan. Hädanefter tänker jag förklara tisdagar till en dag då jag förbjuder mig själv att genomföra skolarbete. Har tidigare försökt göra lördagar till en sådan dag, men ärligt talat - lördagar är bästa dagen för studier. Helger är ju trots allt den dag då du har flest lediga timmar per dygn, vilket gör att du hinner både plugga och göra annat. Så länge du disponerat tiden någorlunda, vill säga... Hur som så kommer mina måndagar framöver vara långa dagar med antingen företagsbesök, BDC-plugg, teori- eller körlektion. Kan då behöva tisdagen till en varva ner-dag för att ta hand lite om mig själv. Sen vänder ju veckan och går mot helg. JÄVLA BRA IDÉ VA?!

Kände mest att jag behövde få ner det och ut till världen så att det blir mer konkret. Som om jag faktiskt har ambition att genomföra det. Ska nu återgå till mitt brev och drömmar om en stor kopp kaffe.

134. en plats där vi kan vara

Har haft en ganska fin dag. Har upplevt träningsvärkens tuffa stunder i trapporna upp och ner till fjärde våningen, ätit lunch med fina vänner på Jensens, träffat bästa Bea och avklarat både teorilektion och sedan övningskörning ihop med min far.

Hur som, så uppstod en liten situation idag. Var det pinsamt, undrar ni. Nej, det var det inte, svarar jag då, det är bara att det låter som om det ska vara det när man säger att en situation uppstod. Vad som egentligen hände var att jag frågade en av tidigare nämnda vänner vad det var hon hade skrivit på sin blogg i helgen, efter som jag inte mindes. "Jag kommer inte ihåg", svarade hon. "Du vet, man skriver och sen poff, så är det borta!". Det där sista lade hon till, och slog ut med händerna som för att visa hur man kastar ut någonting i tomma intet.
    Är det verkligen så? Att det vi skriver bara svävar ut i the blogosphere bara för att glömmas bort? Att våra bloggar bara är något som folk skummar igenom för att sedan förkasta, förpassa så långt bak i minnet att det faller in i glömskan?

I så fall vill jag inte vara med längre. Rätta mig om jag har fel, hojta till om jag lever i en illusion - men jag hoppas att någon gång få skriva något som berör någon. Något som kan få någon att stanna upp, tänka. Något som kan få etsa sig fast lite i någons medvetande. Något som betyder.

133. this is the life

Precis som det finns stereotyper i ett klassrum, vilket jag talat om tidigare (ja, detta är en länk), så finns det en hel del på platser där du utövar fysisk aktivitet - gym, idrottshall, fotbollsplan - you name it.

Det är inte riktigt stereotyper jag ska ta upp idag, men ungefär. Det är inte heller våran fantastiska förmåga att placera folk i fack som jag ska nämna, men ungefär. Det jag ska ta upp är hur vi väljer att identifiera andra människor, sätta etiketter på dem.
    Jag skulle vilja utnämna mig själv till mästare på det här. Att snabbt komma på smeknamn till människor jag inte känner. Även om alla kanske inte låter positiva, så är det verkligen inte menat elakt. Det är bara för att det känns lite personligare att tala om dem då, än om jag skulle tala om en individ som ett objekt som saknar innehåll och karaktär.
     "Du vet hon, hyenan, hon..."
     "Hyenan?"
     "Ja, hon har ett väldigt framträdande, hyenaliknande skratt."
     Genast vet min samtalspartner lite mer om denna kvinna. Förstår ni?

Idag gjorde jag, efter ett års uppehåll, comeback på den gamla hederliga kärringgympan. Jag talar om Friskis&Svettis. Ordet "kärringgympa" sitter stenhårt fastetsat i mitt huvud efter att - för att inte nämna namn - han med näsborrarna som jag inte tycker särskilt mycket om, retade mig och fia i mellanstadiet, då vi valde att börja utöva denna träningsform. Inte nog med att jag var sämre tränad än både den håriga mannen och hon med skorna, de som var där kommer hädanefter kalla mig för hon som svettades så.

132. hanging high, going low, feeling high, smooth in flow

Är lite för trött och lite för tankspridd för att våga ge mig på att skriva ett genomtänkt inlägg. Känner mig ärligt talat totalt oförmögen att hålla en något så när röd tråd just nu, men misströsta icke, soldatar! Tänker inte lämna er helt utan ett inlägg. Oh nej. Tänker istället dela med mig av lite random tankar som kors och tvärs passerar den lätt dallrande, något slemmiga sak, som ryms i mitt kranium.

Jag är lätt ambivalent angående det här med att starta upp bloggen igen. Har jag verkligen tid? Kommer jag ha idéer till inlägg? Kommer jag - till skillnad från förra gången - klara av att hålla en bra kvalitet på min text?

Jag har, utan särskilt grundliga studier, dragit slutsatsen att min och min systers blogg är förmodligen vad man skulle definiera som natt och dag, yin och yang, svart och vitt. Motsatser, helt enkelt. Hon skriver glatt och om lite gulligt, jag skriver kritiskt och... mörkt. Med en mörk ton, i alla fall.

Många skulle förmodligen kalla det otippat, många kommer säkert höja på ögonbrynen. Vad jag tycker om det är en annan femma (fördomsfulla jävlar sluta dra förhastade slutsatser hela tiden jag är inte så trångsynt), men hur som så älskar jag dubstep. Så jäkla skönt att slappna av till mellan varven.

Jag är jäkligt trött på skolan. Föga förvånde.

Jag är inte riktigt säker på hur jag mår just nu. Tror egentligen det är ganska bra faktiskt - har kommit in i ett helt okej bra flow med skola, plugg, träning och andra viktiga saker. Det känns riktigt fint. Vad som inte känns så bra är att det känns som om jag har ett tråkigt halvår framför mig.

Ta-da! Var ungefär det min hjärna klarade av att producera i detta nu. Kan meddela att jag idag fått träffa min vapendragare och det var som vanligt extremt jävla asbra, och att min mamma hade lämnat en liten notis från en tidning på min touchpad på datorn. Vad det stod får ni se en annan dag.