75. stop don't say that it's impossible

Tv:n är på. Klockan är efter nio och det är lördagen den 14 maj. Miljoner har spenderats, mer tyg än till samtliga balklänningar till årets alla studenter i Sjuhärad har använts och trots tappra försök har sångpedagoger världen över inte lyckats fixa så att samtliga deltagare ens kan sjunga rent. Det är Eurovision Song Contest det handlar om.

Jag tänker inte fokusera på det töntiga faktum att Eric Saades enda coola sak i hela numret - det vill säga glasburen - inte fick användas fullt ut, eller vem som egentligen är tippad som favorit. Det jag egentligen fokuserar är faktiskt på mitt skolarbete, men likväl är tv:n på i bakgrunden och min syster sitter och kollar. 

Grekland går på scen. Eller ja, inte hela landet, men deras representant. Jag konstaterar "otippat från Grekland", då det låter mer som en dålig hiphop från Ukraina. Andrea svarar att "det man mest förundras av är att... detta var det bästa de hade." 

En fras som skulle kunna appliceras på hela ESC och Melodifestivalen. Det man förundras av mest är att det ska föreställa det bästa Europa har i musikväg. Man förundras av att det år efter år ska vara hysteri och att vi hederliga medborgare ska pinas av att se Christer Björkman och höra Sanna Nielsens sjuttonde bidrag i festivalens historia.