67. me and no one else, I'm done

2011 års kortege är över, den bästa kortegen genom tiderna är över och min sista kortege är över. Idag är jag trött, allergisk och överhopad med plugg. Tänker hon nu berätta hur fantastisk kortegen var, undrar ni. Nej, det orkar jag nog inte, säger jag då. Istället ska jag ägna mig åt lite sporadiskt skrivande om det som kommer upp i mitt huvud.

Innan vi går på djupet skrapar vi lite på ytan, och ta-da, även jag kan vara ytlig. På min kropp finns något som är en identifikation, en helig relik, en galleonsfigur på det ståtliga regalskeppet Jenny Jonsson - jag talar om mina ögonbryn. Jag föddes inte med ögonbrynen på min sida utan straffades med en virvel i det vänstra som skapar en fruktansvärd virvel, vilken jag inte lärt mig tackla fullkomligt förrän ett par månader tillbaka. Nu är perfektion ett måste, och innan brynen är plockade och formade, klippta till lite kortare strån, formade med gel eller spray och ifyllda - kan jag inte känna mig hel. 

För att spinna vidare på ytlighetens spår kommer vi till ett gäng som verkar vara töntigt ytliga - Jonas Brothers. Eller J Broz, som jag kallar dem. Lite småtöntiga och fjolliga, men ändå tänker jag säga något som strider mot alla mina principer och oskrivna regeler - jag tycker om dem på något vis. Nej, jag kan inte alla deras låtar, men ja, jag kan lyssna på några för att bli lite fånigt glad. Dock är min huvudpoäng att jag gillar dem för de verkar vara så sköna och ha så kul ihop, om man ska lita på alla - förmodligen arrangerade - klipp som visar lite behind the scenes och hemma hos. 

Annan musik jag lyssnar på är såklart den som hör till världens bästa, med band som Nirvana och bra saker från decennier innan jag föddes. Typ Sex Pistols och Ozzy Osbourne. Annan bra skit är In Flames, Muse och sån där klen musik som blink-182 och den senaste tiden har jag kommit helt off track och börjat lyssna mer på Mumford&Sons, Kid Cudi (+ annan liknande skit) och Håkan. Jag menar HÅKAN?! W00t. Fast mest frekvent på spellistan nu är 3OH!3 som jag återupptäckt efter en dipp i vår relation sen i höstas. Och Mimikry. En av favoriterna från den ack så avlägsna högstadietiden. 

Nu har vi kommit till ögonblicket ni alla väntat på. Ögonblicket då jag ska slänga ut mig ett gäng ursäkter. Först och främst - förlåt. Förlåt för ett tråkigt inlägg, förlåt för att jag alltid lyckas prata om musik (kanske inte kommit lika tydligt igenom i bloggen) och förlåt för bristen på kassa liknelser. Sedan, slutligen, förlåt mamma för att jag inte smsade.