66. i fight my time

Jahapp, det ni nu ska få åskåda är den sista biten godis jag äter innan sommaren. Duktigt tänker ni, nödvändigt säger jag. 

65. he smiled, he laughed, he lived, he cried

Likt en formel 1-bil åker varv efter varv och fortsätter på vad som ser ut som en never ending story med hur många varv som helst kvar, fortsätter jag plöja igenom mitt plugg. Framför allt det jag kallar helvetet, men det som så många andra valt att kalla för matte c. Jag har lagt timmar med plugg bakom mig, timmar fyllda med svenskareflektion, ett argumenterande tal och helvetet. Eller matte c. Jag har timmar framför mig, jag kommer inte bli färdig med matten idag, men jag börjar se ett slut. Jag börjar se att det är rimligt. På torsdag morgon skriver jag omprovet, på torsdag morgon är tiden ute. På torsdag morgon kommer jag inte att vara klar, jag kommer inte att vara redo, men jag kommer vara mer redo och jag kommer att vara längre fram och bättre förberedd. På torsdag morgon ska jag fan klara det jävla provet och ikväll ska jag ha en pluggfri kväll. Vid halv åtta tänker jag äta kvällsmat, och efter det tänker jag ge mig ut och åka inlines. Rensa tankarna, tänka på allt annat än helvetet och sedan komma in, duscha, ta det lugnt och vara nöjd med det jag gjort idag. Inte tänka på att jag inte är klar. Ikväll ska jag hålla mig borta från helvetet, och på torsdag förmiddag ska jag lägga helvetet bakom mig.

64. i'm the scatman

Likt min nödproviant i finska vinterkriget finns hon när hon behövs som bäst, likt handsken jag bar under franska revolutionen finns hon alltid nära till hands och som xboxet i mitt rum lyckas hon alltid roa mig. Ni som lever i min närhet har säkerligen redan hört talas om henne, men för er andra ska jag berätta om en väldigt speciell vän.

Louise Maria Gärskog, även kallad VapendragarN eller eventuellt Scatman (kärt barn har många namn), som den senaste tiden nästlat sig in i mitt liv likt Lisbeth Salander hackade sig in i Mikael Blomqvists dator. Skillnaden skulle kunna vara att jag absolut inte har några invändningar, men å andra sidan gick det ju riktigt bra för Lisbeth och Mikael eftersom i varje fall en av filmerna inkluderar en oerhört het kärleksscen.
HUR SOM, sedan några månader tillbaka har vi snackat allt mer och hunnit med att avverka en och annan timme med en kaffekopp och tjöt nonstop om allt mellan himmel och jord - i ett rasande tempo, såklart. That's how we roll, people!
Det är nu ni undrar, varför är just Louise så j*vla bra då? Jo, det spelar ingen roll vad vi gör eller vad vi pratar om, det känns bara så bra och naturligt oavsett. Sitter vi och pratar om fotfobi, konstiga vanor vi hade som barn eller om vi ska bli en nyckelpiga eller ren i vårt nästa liv så känns det skitbra, diskuterar vi djupa ämnen som kärlek och död flyter det på som rinnande vatten och bara den saken att jag, Jenny Linnea Jonsson, talar om känslor och djupa ämnen är en stor grej som inte förunnas var och varannan människa. Att jag skrattar typ sjutusenniohundrafemtioåtta gånger varje gång jag träffar Louise är underbart, att hon inte blir asförbannad utan bara lite irriterad när jag märker ord är bra och att hon faktiskt verkar lyssna när jag pratar obehindrat är bra och att hon säger till mig när jag svävar ut eller pratar föör mycket är bra. Att jag trivs med att bara sitta tyst i en soffa och kolla på tv med henne är skönt och att jag känner mig trygg och avslappnad och mindre stressad hos henne och i hennes sällskap är lugnande och att hon är en människa som jag lätt fått förtroende för och litar på känns fantastiskt stabilt. Att lämna hemligheter till henne känns inte osäkert utan snarare skönt och att en enda människa fått mig att må så här bra har inte hänt på väldigt, väldigt länge. Att en vänskap vuxit så här har inte hänt mig på väldigt länge, och att jag hittat en så fin, ny person har inte hänt på väldigt länge.

Känner mig sådär extremt jävla astöntig nu, men det får gå bra idag eftersom det gäller Louise Meränheltokejcool Gärskog!

63. you've gotta see her

Vi har talat om det förut, till och med nyligen, och jag tänker ta upp det igen. Det viktiga med en bra start på dagen, det fina med en morgon som bara strålar av härlighet och hur skönt det är att börja på topp. Ja, vi har talat om det innan, möjligtvis med andra ord än dessa.

Hur som - jag har gjort det igen! Inlett dagen på topp genom att vakna vid tjugo i sju (hur kan det här vara på topp, tänker ni. Jo:) och tagit mig den tämligen långa vägen ner för trappan till det som vi i familjen Jonsson kallar för vårt kök. Igång med kaffet och ner i källaren för att dra fram lite träningskläder, på med dem och sedan i med lite kaffe. Med detta bakom mig stegade jag bestämt ut genom ytterdörren och snörade på mig inlines och när klockan slog 06.58 stod jag startklar och började min färd på hjul ner till Svenljunga downtown - det vill säga torget och Ica. Mötte upp Angelica och vi gav oss ut på en drygt 86 minuter lång färd längs banvallen, förbi Ringestena mot Sexdrega, tillbaka och ut på riktig landsväg och in på det som jag när jag var liten kallade för hästvägen. Gissa varför? För att det finns hästar där såklart. Idag var det dock mest tomma hagar, men ändock en ack så behaglig syn. Något som inte var lika behagligt, rentav obehagligt, var underlaget på denna väg. Så knagglig och ojämn att det kittlade genom inlines upp i fötterna och hela vägen upp till knäna, och så trögt att det kändes som att vada genom strömt vatten. Jag drog paralleller mellan denna färd och när jag var inne i finska vinterkriget och pulsade med snö upp till låren - enda skillnaden var att då hade jag en kula i vänster ben, vilket i och för sig var mer lindrigt än den kittlande vibrationen i fötterna. Vägen fick sitt slut och efter att vi tagit oss upp för en abnormt brant backe kände vi oss tämligen nöjda med vår prestation och gled därför i vad de flesta ungdomar idag skulle kalla för ett ganska chill tempo tillbaka in mot byn på stora vägen, tog farväl och gav oss sedan hemåt åt varsitt håll.
     Sitter nu nyduschad med frukost i magen (havre- och quinoagröt och ett ägg... Läs mitt inlägg om maten i Finland där --> här.), insmord i hudkräm eller Nourishing Moisture Beauty Body Milk - som Dove själva skulle kalla det - och ska kissa innan jag fortsätter städa lite i min garderob innan jag sätter mig med dagens plugg. Sen ska jag träffa Louise!!!111oneone. F i n a l l y.

Med det sagt vill jag meddela att jag kommer få en fantastiskt bra dag, inte bara för att jag fått en bra start.

62. uh-oh, she moves in her own way

Jahaja, här ligger jag i min säng och stör mig. Känner mig surare än mjölk med utgånget datum som stått i Saharas stekande sol i tre dygn och det hela beror på fantastiskt små saker. Eller några större. Vad är det då hon talar om, tänker ni.

Kan börja med att tala om fröken Melissa Horn. Såg henne live i somras då hon var förband till Lars Winnerbäck, hade inte lyssnat särskilt mycket på henne tidigare men tyckte att låtarna var bra, lite småtrevliga men oerhört lika varandra. Hur som, det hela var fint, men lite för fint. Sådär sliskigt äckligt och skört, och hela hon var skör och alldeles för ljuv. Mellanpratet kan ha varit det värsta sedan Eric Saades födelse och det enda jag kunde tänka på var varför hon stod och drog uppdiktade meningar efter varandra, med en lätt viskande stämma ljuvare än en småblommig klänning i skirt tyg på en tolvårig flicka en midsommarafton med strålande sol och fågelkvitter. Kort sagt, horribelt. Det jag nu stör mig på är hennes låt Jag kan inte skilja på, där hon sjunger om kärlekens kval och vad man egentligen vill och lalala. Smörigt pladder och banal text rakt igenom tills vi slutligen når den värsta strofen av dem alla - "du om någon borde förstå att man inte gör såhär mot mig". Skulle kunna vara så att hon varit med om samma sak tidigare och att denne som låten handlar om borde veta hur hårt det tog på henne och därför inte bör göra samma sak, men tycker ni inte också att det låter som ett litet hot? Som om hon vill säga "I'll get you, payback is a bitch!", men inte riktigt vågar löpa linan ut utan istället tvingas sjunga det lite ursäktande och ledsamt som att "ojojoj, nu är det... eh... lite synd om mig här igen, ja...". Klent Melissa, klent. Är det störande eller? Är gräset alltid grönare på andra sidan? Städar jag min garderob? Ja. Dock kan det där med gräset diskuteras, se där --> här, och även om det låter osannolikt städar jag faktiskt min garderob.
För att spinna vidare på det där med att löpa linan ut kan jag tala om att jag stör mig något så fruktansvärt på folk som vill göra något halvdant, inte satsar fullt och är så löjligt nöjda med det supersvenska lagom. Du bestämmer dig för att byta klädstil till punkare och varannan dag är det tuppkam, nitskärp och skinnväst som gäller, och dagen efter är det blåjeans och tennisskor som gäller. Du vill komma i form, bli smal och stark, men börjar träna så där lagom mycket för "man måste ju börja någonstans". Du startar ett inredningsprojekt i din lägenhet, eller bara en enklare uppfräschning av ditt rum, men slutar ändå halvvägs och ofullständigt för du orkar inte gå hela vägen och göra det fullt ut. Den coola nya frisyren med rakat på ena sidan och långt med svarta sidor på andra blev till bruna slingor och lite kortare klippt på vänster sida och du intalar dig att det är det som är rätt, att det ger bättre dynamik och är preciiis det du vill ha eftersom du inte vill erkänna att du inte vågade ta fram rakapparaten. Nej gott folk, det duger inte.

Med det sagt tror jag minsann det är dags för mig att checka ut, garderoben väntar och likaså gör mina shoppingknölar. Mer saker jag stör mig på lär dyka upp inom kort, då det är det jag är bäst på. Att störa mig på saker och ting.

61. the feeling lasts for so long

Om det vore den gode Gunnar som talade hade han sagt Go' vänner, men jag nöjer mig med det simpla och betydligt mer frekventa Gott folk. Gott folk, det är dags för fler bilder från Finlandsresan med Fenix, denna gången från mina och Angelicas äventyr i Åbo. Av någon anledning blev det matsightseeing, dock utan några inköp. De tre första bilderna är från en stooor och asabillig godisaffär, de resterande är från saluhallen som var helt jävla otrolig. Har tyvärr inga bilder på all fisk och lax som såldes, men dog lite när vi såg det. Så.jävla.gott.

60. finns ingen början, finns inget slut

För att ge er en bra start på dagen tänker jag lägga upp ett inlägg. Delen med en bra start beror på om ni kollar min blogg det första ni gör när ni vaknar. Tänker göra ett gott försök hur som, vi talade ju om hur fint det är med en bra start igår. Nu, dags för någon listliknande sak!

Just nu tänker jag på vad jag ska äta till frukost.
När jag vaknar på morgonen bloggar jag, höhöh. Nä, då vill jag dö. Eller somna om.
Min mobiltelefon är en Nokia x3 och används  flitigt.
Imorgon kommer jag kanske fira påskafton.
Ikväll skall jag träffa kortegekommittén, lira lite fotboll och festa lite.
När jag bakar gör jag det naken. Fast nej.
Sist jag grät var när jag kollade på Gossip Girl i en buss i Finland.....
Kärlek är komplicerat.
I somras var jag på Metaltown.
Jag pratar alldeles för mycket.
Jag lyssnar på de jag tycker är värda att lyssna på.
Jag är sämst på att vissla.
Jag är bäst på att dansa schottis. Feel the irony, people.
Den bästa känslan är lycka!
Jag är rädd för att förlora de som står mig nära.
När jag lagar mat blir det oftast ganska bra, faktiskt.
Jag blir störd på folk som inte har vett att uppföra sig.
Jag brukar få komplimanger för mitt leende.
Jag glömmer aldrig när jag hade picknik med grannbarnen när vi var små.
Jag vill leva fritt.

59.sätt dig själv på kartan, lev som en drottning

Avslappning är att få saker gjort. Att vara effektiv och göra klart alla möjliga uppdrag och måsten är avstressande och att klara en svårighet eller ett hinder är som balsam för själen, som någon klyschig och lite jobbigt harmonisk människa hade sagt.

På tal om harmonisk känner jag mig just nu ganska harmonisk. Detta trots att halva lovet är förbi, att skolan snart börjar igen och att de knappa två månader som återstår av mitt andra år på gymnasiet kommer bli riktigt tuffa med massor av plugg och annat som händer. Harmonisk trots att jag har så mycket funderingar och måsten, harmonisk trots att jag fortfarande står och stampar i startblocken till livet och väntar på att få fånga drömmar och harmonisk trots att världen trycker på med problem som global uppvärmning, uppror i Libyen och töntiga tonårsangelägenheter. Detta är för att jag har knäckt koden. Att varva ner och må bra för mig är inte att ligga och flöta mig framför tv:n en hel dag eller göra absolut ingenting bara för att man vart man än går får höra att "du måste ta dig tid till dig själv, ta tid till att bara vara och göra ingenting!".
Det som får mig att må bra är att ha struktur. Planering. Veta att jag hinner, och sedan göra det. Beta av sakerna bit för bit, våga lita på mig själv att jag gör saker och ting senare om jag planerar att göra dem då och att våga förlita mig på att jag har tillräckligt med tid. Att slappna av är att göra något jag vill göra för min egen skull, och känna att jag har tid för det. Att veta att det gör mig gott, att jag förtjänar det och att jag inte har massa måsten under den tiden. Då är det bara det som gäller.

Imorse vaknade jag sanslöst tidigt för att vara en ledig dag, en dag efter en hel krävande vecka i Finland och en dag då jag skulle kunna sova obegränsat utan att någon hindrade mig. Jag vaknade av en sjuhelvetes jävla mensvärk och en lätt påtryckning i de nedre regionerna som sa att det var dags för ett besök på den vita porslinssaken i vad en svensk skulle kalla för badrum. Väl på dass hörde jag genom takfönstret hur fåglarna kvittrade värre än en porrskådis stönar i en intim scen och solens tidiga strålar kikade fram. 07.36 stod jag redo och gav mig ut i morgonparadiset för lite intervallträning i löpspåret. Fräscha fläktar och jag kände mig sannerligen hurtig och nöjd, musiken dunkade i öronen och turen runt Ullasjösjön stod på schemat. En ingivelse sa mig att vafan, det var nog dags för årets första dopp och jag kastade således av mig mina kläder och tog årets första dopp i det kalla vattnet. Den spegelblanka ytan klövs av en varm och svettig kropp och bortsett från någon ensam fågel och en traktor som åkte på en åker långt borta var det helt jävla knäpptyst. Kylan i vattnet var nästan bedövande och detta gott folk, är vad jag kallar för egentid. Avslappning. Harmoni. Balsam för själen och en underbar start på dagen.
Efter en så perfekt morgon skulle pessimisten i mig säga att "nu kan det bara bli sämre", men tji fick den, för en bra morgon måste följas av en bra dag. I alla fall om man ska lita på en av alla mina oskrivna regler. Just idag stämde det, för all produktivitet som sedan har följt har fått mig att må jävligt bra. Jag har planerat upp alla viktiga saker som bör göras under resten av lovet, det vill säga plugg och att träffa Louise. Pax Louise på måndag! HA! Nu kan ingen annan få henne. He-he-he. Vet att ni blir avundsjuka nu. Fortsättningsvis har jag packat upp allt från Finland, gjort iordning mitt rum, tvättat, cyklat till Sexdrega tur och retur och varit på arbetsintervju. En väldigt lovande sådan, med tanke på att jobbet redan verkade vara mitt. Med andra ord verkar jag hamna i äldreomsorgen i sommar. Efter allt detta har jag avverkat en hel del plugg, än en gång kommit fram till att matte c kan dö i en eld och tagit djupa beslut angående min garderob. Eller innehållet i den. En grov utrensning står på schemat innan lovet har nått sitt slut, och jag vet att jag kommer göra det eftersom jag vet att jag har tid.

Jag har planerat och strukturerat, ordnat och organiserat och jag vet att jag har tid. Jag vet vad som ska göras när och jag vet när jag ska göra ingenting för just nu har jag full koll, jag är i balans och jag har massvis med saker att göra. Jag ska göra dem, i sinom tid. Precis som planerat.

58. so don't be afraid of the dark and cold

Skulle vilja varna er alla för att min blogg under kommande dagar kommer drabbas av av bildbomber värre än atombomben över Hiroshima. Dessa bilder kommer att visa min bild av Finland efter finska vinterkriget och är sådant material som av CIA skulle stämplas som Top Secret, eller gå under XXX, Actung!, Beware eller helt enkelt prydas av den traditionella dödskallen som syns på förpackningarna till farliga ämnen såsom aceton. Jag kan med säkerhet säga att om dessa bilder skulle transporteras med flyg hade baksidan av fotona prytts med texten This side up.

För enkelhetens skull lägger jag ut några bilder från Åbos streetlife. Varför är detta enkelt? Jo, jag har en hel del bilder och det är tidskrävande att kolla igenom alla och om det bara är bilder på gator och grejer slipper jag ta hänsyn till folk som kanske inte vill bli publicerade eller gör fula miner. Bra va?

57. kidnap the sandy claws

Jag har (ganska exakt precis just nu) gått in på mitt sista dygn här i Finland och har under den gångna resan och veckan gjort en del observationer. Likt en astronom är utrustad med sitt svindyra teleskop har mina trogna instrument varit svarta spionglasögon i form av ett par fejkade RayBan wayfarers jag köpte för 2 euro i Italien och en styck systemkamera från Nikon. Andra resurser som utnyttjats har varit min sidekick Angelica den trogne, min mage och mitt fantastiska minne och de där små geniknölarna som kallas för höger och vänster hjärnhalva.

Jag vet att ni är fulla av frågor. Vad är det hon talar om? Vart i Italien köpte hon solbrillorna? Sitter hon på toaletten när hon skriver detta? Tids nog ska ni få veta, kära vänner. Men inte allt. Endast det väsentliga. Kanske lite till.
Först och främst har jag upptäckt att även denna resa - likt alla andra av liknande slag, samt semestrar, utflykter med skolan och diverse organiserade resor som inkluderar antingen buss eller vandrarhem - på något vis har en oskriven regel som tillåter ohämmat och hejdlöst frosseri. Spelar roll om du åt lunch precis innan du satte dig på bussen och att motorerna inte ens startat, den där påsen med godis och pringlesröret ska ändå öppnas och ätas direkt. Ju snabbare förtäringen sker, desto bättre. Det är sedan okej att vid nästa stopp stanna och köpa lite mer "nödproviant", trots att den första omgången skulle räckt för hela dagen och mer därtill. "Äh vafan... Det är för mycket, men vi kostar på oss det här!" hörs överallt och lite fnissande vänner emellan. Ingen tycker att det är för mycket och alla låtsas skämmas som om det är mer okej om man säger att man är medveten om att det är för mycket och det är mer okej om man är två. Jag hoppas att ni alla hört på min ironiska ton hur skeptisk jag är till detta beteende.
    För att spinna vidare på det där med saker man förtär (var på väg att säga mat, men klassar inte tidigare nämnda livsmedel som mat), har jag upptäckt tre saker. Först och främst - varje morgon här i Finland har jag känt en tomhet och en osäkerhet, jag har varit vilsen och fullkomligt villrådig på grund av en enda sak. Denna sak råkar vara min havre- och quinoagröt. Den blev snabbt en favorit, snabbt en standard, snabbt en självklarhet, snabbt tillagad och snabbt det enda jag åt till frukost. Varje dag. Nu har jag fått klara mig utan det, och det känns minst sagt konstigt. Har inte haft en aning om vad jag ska välja att äta på morgonen, och det hela har fått mig att inse att jag behöver den där gröten på morgonen för att få en bra start.
    Vidare kan jag upplysa er om sak nummer två bland de där sakerna man förtär. Ägg. Har genom åren haft en berg-och-dalbana när det gäller de där vita sakerna. Kan nu ge en slutlig kommentar. Utan gröten har det blivit ett och annat ägg till frukost och det jag nu kan konstatera är en enda sak. Ägg äger. På tal om äger kommer jag osökt in på den tredje saken man förtär - kaffe. Även om det smakar sämre äger det mer här i Finland. Det är en förutsättning för fortsatt överlevnad.
    En tredje observation jag gjort är att det är få förunnat att våga stå upp och protestera. Jag och min sidekick, guru och nära vän Angelica har - till skillnad från många andra - hojtat till och utbrustit diverse upprörda meningar när ingen tycks ha koll på något och alla tycks gissa angående allt. Att detta gjort att folk klassat oss som de negativa, de sura och till och med de jobbiga är smällar man får ta. När dessa sedan fått se alla våra sidor har vi istället förvandlats till de konstiga och de störda, men ändock fortfarande de jobbiga. När jag tillsammans med två svenskar och många finnar och ester/estländare/vadsägerman idag satt i bussen hem från en workshop frågade vi vilken av bussarna vi skulle med efter lunch. Svaret den tillfrågade koreanen blev "I donno, we havän't däcidähd jet!". Lite sura viskningar hördes runtom i bussen men ingen sa något så jag suckade lite uppgivet över deras totala brist på initiativ och utbrast "You're the man! Take the step! Make a decision!". Så ska de tas gott folk. Att han sedan inte tog något beslut utan sa att de återkommer (vilket de inte gjorde) är en helt annan femma.

Avslutningsvis vill jag säga att jag upptäckt att det kan vara skönt att leva utan fungerande mobil. Ibland lyckas jag ta emot ett sms, men att skicka, ringa eller ta emot samtal fungerar inte. Det är avslappnande och abstinensen varar endast i två dagar. Hela vistelsen har varit avstressande, telefonen kan vara bidragande men framför allt beror det på att jag är här, och jag kan inte göra något åt saken. Jag har planerade aktiviteter jag måste vara med på, jag kan inte avstå för att jag har något plugg att göra, jag måste göra det ändå. Att jag när jag kommer hem kommer ha lite extra som väntar på mig i plugghögen är ett senare problem, för jag har faktiskt valt att för en gångs skull leva i nuet. Kör bara kör, you know!

56. I know my name as it's cold again

Gissar att det är nu jag ska berätta vad som händer här i Finland. Javisst, säger ni. Om ni faktiskt inte vill veta och inte bryr er, kan ni väl i alla fall låtsas? Bra.

Sitter just nu (HAHA. Om ni inte fattar: scrolla ner några inlägg) på mitt finska rum i det finska huset på en finsk gård i en finsk by i det tämligen finska landet Finland. Lyssnar på Stomping Academy, Mumford&Sons och Motörhead och andas. Det behövs. Hade en sjuk migrän igår kväll, kom från ingenstans och ärligt talat var jag orolig för min fortsatta existens på denna jord. Det är bättre nu men det känns fortfarande som om någon satt ett skruvstäd kring mina tinningar och sedan placerat den jävliga parlinotomten som alla hatar inne i mitt huvud. Inte nog med det, han står där med en slägga från 70talet och bankar på min skalle... Inifrån då, som sagt.
Igår var vi ute på lite äventyr i skogen, vandrade i den vilda finska naturen - det vill säga de fixade stigarna kantade av nybyggda hyddor och en kilometers vandring på motorvägen för att komma till ännu en sprillans ny samlingsplats för lite grill och kaffe bryggt över öppen eld. Det var i alla fall autentiskt. Reste runt lite och förlorade framrutan på bussen eftersom busschauffören körde emot några träd. Vips! Så trillade rutan framåt och krossades. Likt handfallna soldater som upptäckt att gevären egentligen var vattenpistoler laddade med sirap stod vi där och fruktade för vår framtid då vi nu var en buss fattigare, men alldeles för många för att lyckas knö ihop alla i den enda kvarvarande hela bussen. Det hela resulterade i att bussen fick åka i omgångar, jag och min soldat Angelica drog nitlotten och fick vänta på att bli hämtade i en tid som kunde uppmätas till fyrtiotvå minuter och vårt enda sällskap var ett gäng överglada, högljudda finnar och några svenskar som lekte förbannat fåniga lekar som gjorde att mitt humör sjönk i samma takt som huvudvärken ökade.
Väl hemma var migränen ett faktum, jag svajade och skakade och mådde illa och ville spy och var nära kollaps och blev itvingad lite mat och dricka av Angelica och kröp sedan till kojs i min lilla sovalkov i rummet jag delar med Salla-Maarit. Sov bra tills dess att hon skulle lägga sig. Klockan två på natten. TVÅ. Show some respect for den migrändrabbade, tack.

Nog om min traumatiska gårdag som trots allt var ganska fin med trevliga återseenden, framför allt med Salla, Raimo och Jonatan. Längtar tills vi ska upp till finska Lappland så att jag får träffa Jyrki igen också! Nu ska jag, lötjnant Jenny, ta och dra mig till damrummet för att borsta gaddarna och kleta på lite smink så att jag ser presentabel ut. Sedan blir det off to en högskola för att greja med lite workshops! På dagens schema står det att jag och Angelica ska skapa en virtuell värld ihop med några finnar och estländare. FETT.

55. det var skitskämmigt

Rubriken är ett citat som jag fritt lånat ur Björn Rosenströms fantastiska låt Muffins. Tänker inte bli långvarig, bara meddela att jag lever, har överlevt en resa med Finlandsfärjan, spenderat ett stort antal timmar på buss, pausat lite i Stockholm och hållt föredrag på en finsk skola under det senaste dygnet. YAY ME.

54. Dag 20 - Min favoritidol och varför

Först och främst - har man idoler när man är sjutton? Kan ju vara så rolig att jag säger att min favoritidol är Jay Smith. Idol som i idoldeltagare. Fast Markus Fagevall, Sebastian och The moniker kommer högt upp på listan med. För att inte tala om ring ring-Anna och killen som blev full på sin Coca Cola!

För att gå vidare på dagens agenda tänker jag faktiskt bli någorlunda seriös. Inte för att jag har någon favoritidol, men för att jag har några favoriter. Vackra, underbara, briljanta Kurt Cobain, till exempel. Tog världen med storm med sin fantastiska musik och tog mig med storm med sin charmigt tillbakadragna, blyga, men ändå självsäkra personlighet.
Kan vidare diskutera lite om idioter och genier såsom... Fan, det är lönlöst. Utsåg precis Kurt till nummer ett of all time.

53. morot

Vill inleda med att dedikera detta inlägg till en rad intressanta människor. Till alla er som känner er träffade, till er som inte läser men borde känna er träffade. Till er som hindras i ert vardagliga liv och till er som går miste om så mycket på grund av ett hinder. Till er som valt att se döden i vitögat och istället fasa för något annat. Framför allt, till min syster och till Louise.

52. you says

Har en sån där dag idag. Vad är det för dag, tänker ni. Jo mina vänner, ska berätta detta för er. Det är en sån där dag då jag går runt och är härligt bitter, cynisk och lite svår. Fantastiskt cool, självsäker och stabil. Slänger extravaganta och konstiga kommentarer ur mig och får sneda blickar, men det spelar ingen roll. Allt bara rinner av, för det är en sån där dag.

En sån där dag som jag egentligen bara vill ska vara över, en sån där dag som jag går runt och hatar och klagar och är livstrött och bara vill spy på allt. En sån där dag som trots allt, bjuder på en del glimtar. En sån där dag då jag föraktar den förskräckligt fula skylten bussen passerar varje dag lite extra. Den där skylten för Sällskapet Länkarna med sin fantastiskt irriterande text "ALKOHOLPROBLEM?!??!" som jag bara vill anmäla till språkpolisen och sedan skrika hur oseriöst, oproffsigt och fel det hela ser ut.
Det är en sån där dag då jag i min bittert tröttna och slitna dvala ler för mig själv när jag - mitt under vägen upp för trapporna i skolan som idag är en värre påfrestning än att hålla andan 13.6 minuter under vattnet - ser en tjej med ett par gräsliga gula byxor springer över vägen till resecentrum. En sån där dag då jag njuter av att hon håller på att missa sin buss och tar sig framåt med en alldeles för tung väska som hon krängt över axeln, en stor stickad sjal och två påsar hon är på väg att tappa - vilket gör att jag, om möjligt, finner situationen än mer roande.
Det är en sån där dag då jag kastar lite skit på skolan och ifrågasätter hur de överhuvudtaget kan med att kalla torra, halvkalla, inte ens ljumna, klyftpotatisar för pommes frites och hur de ens kan misslyckas med att steka lite korv utan att ge den någon som helst färg. En sån där dag då jag hånskrattar åt att de skriver "hummersås" på menyn, när vi alla vet att det förmodligen bara är vattenutspädd grädde, lite mjöl och hummer i form av något pulver med konstgjord smak gjort på halvfabrikat.

Det är en sån där dag då jag inte är helt nöjd med att bara vara bitter och fälla spydiga kommentarer. Det är en sån där dag som jag tänker att "ge er inte på mig, då exploderar jag!", för säger ni något så kommer utbrottet. Stort och massivt, undertryckt och helt fel exponerat eftersom det egentligen beror på sjuttionio andra saker. Vågen av hat och cynism, förmodligen efterföljd av utmattning, kollaps och tårar innan jag återuppstår likt en fenixfågel ur sin aska eller som Jesus gick ur graven. Passande tidpunkt, med tanke på den stundande resan till Finland med Fenixprojektet och att det just nu är påsktider och allt.

51. men du, skidorna då?

Känner mig mest som ett tomt skal om dagarna nu för tiden. Jag är verkligen helt uttömd. Att gå upp för trapporna i skolan till mitt skåp eller en lektion är värre än fystestet under antagningen till Polishögskolan, och en större påfrestning än att lyssna på någon fjortisjävels tomma prat på tåget hela vägen från Malmö till Borås. Det är nu kroppen, psyket och lyckligtvis även schemat säger att det är dags för lov. Bara imorgon och onsdag kvar, sedan bär det av till Finland i en vecka, sen är det påskhelg och en måndag helt utan skola. Skönt.

Vad ska hon i Finland och göra, tänker ni. Jag ska bada bastu och fånga renar, säger jag då. Hur kommer detta sig? Har hon fått en plötslig längtan efter vildmark och björkris? Får hon pengar för det? Ska hennes mormor följa med? Kommer hon lägga in en bild på en lila elefant mitt i det här inlägget? Nej, mina vänner. Det är dags för internationellt event nummer två för Fenix! Den naturliga följdfrågan är nu givetvis vad Fenix är, förutom en fågel då vill säga. Fenix är ett leaderprojekt (googla om ni pallar) mellan ett område i Sverige, det vill säga Sjuhärad, två i Finland och ett i Estland. I somras var alla här i trakterna, nu åker vi till Finland och i augusti är det Estland som står på schemat. Vad vi sedan gör är att vi umgås, har jävligt kul och testar lite workshops och på kuppen lär vi oss om varandras kulturer och hur vi levet. Sjukt bra grej! Har fått mycket nya vänner.

För övrigt hittade jag lite sköna bilder från Malmö och Köpenhamn i somras. Min syster äger. För övrigt har jag varit hos Lolouise idag, så jeffla nice! Lutftade fötterna lite och gick en sväng genom vårt vackra (ironin dryper ur dessa ord) samhälle och inhandlade lite förnödenheter, drack kaffe och tjötade en jävla massa. Som vanligt. Den tjejen skulle kunna jämföras med ett lyckopiller. Nog om det, för nu somnar jag snart  med pannan mot tangentbordet, och hur fina märken kommer jag då inte ha i ansiktet när jag vaknar? 

Sorella.

50. If heaven and hell decide

Känner mig just nu som en bil som går på tomgång. Igång utan att komma någonstans. Äter, andas, sover, kissar och dricker (inte nödvändigtvis i den ordningen), men det är inte mycket mer än så. Känner mig ganska tom faktiskt. Det är det som är livet, tror jag nog.

Helgen har varit intressant. Tänker dela med mig av några saker.
Att stå i kön till Idol klockan 6 på morgonen kan vara jävligt kallt. Framför allt om fötterna. Tips för att återfå värmen är att ställa väskan på fötterna, dansa jenka eller stå med den ena foten på den andra och sedan byta med jämna mellanrum.
Det finns människor som faktiskt är stolta över att bo i Svenljunga och tycker att det är coolt att ropa "Svenljungapower!" tvärs över rummet mitt under fest. So not cool.
Grodor börjar dyka upp på vägarna så här års. Testa att ta en promenad så här på kvällskvisten och det är omöjligt att undvika dem. Vilt hoppandes omkring tvärs över gatan precis vid stora vägen får de dig att stelna till likt du blivit träffad av Petrificus totalusbesvärjelsen i en Harry Potterfilm - varje gång du ens ser en mörk fläck på marken. Inte bra för hjärtat.
Spontana besök blir ofta de bästa. Efter en hel dag av professionellt slöande utbytte jag några ord med Lolouise - även kallad vapendragarN - och knallade dit. Pratade och pratade och pratade (och pratade) om allt och ingenting ända till ma madre ringde och påpekade att jag faktiskt har skola imorgon och borde komma hem. Alltid lika trääävligt med den tjejen! Louise alltså, inte mamma. Inte för att jag inte uppskattar mamma, men ni fattar...

Med det sagt orkar jag inte ens anstränga mig till att skriva ett varken roligt, intressant eller seriöst inlägg. Men vet ni vad? Så här mycket bryr jag mig, *drar ner huden under ögat (he-he-he)*! Precis. Vet att ni än en gång undrar, har hon tappat stinget? Börjar hon bli tråkig? Är hon tröttare än igår kväll? Skulle hon vilja ha en rosa mobil? Går hon runt med ett ofött barn i magen? Nej, mina vänner. Jag är varken gravid eller uttömd på intressanta blogginlägg, känner att jag uppdaterar er med det i sinom tid! Blogginläggen alltså, inte graviditeten. Tills dess (imorgon) får ni simma lugnt, ha det bra och ösa på. Kör bara kör, det är vad allt handlar om.

49. Dag 19 - Detta ångrar jag

Likt vår idrotts- och ledarskapslärare deklarerar att "Tanke föder känsla föder energi" och McDonalds säger "I'm lovin' it!" har jag mantrat att man ångrar bara det man inte gjort, på repeat i mitt huvud. Något som jag alltid haft med mig undermedvetet i form av att jag vill göra allt och aldrig missa någonting, men som konkretiserades i ord när min käre morbror sa det en gång för några somrar sedan. På tal om morbror har jag problem med det där med släktband ibland. Mannen jag nu kallar för morbror är inte min mors bror, men han är tillsammans med min moster, som är min mammas syster, och min kusins pappa. Säger jag att han helt enkelt är min morbror tror folk att det är min mammas bror, säger jag att det är min mosters man tror de att min moster träffat någon ny och uttrycket "ingift morbror" låter ju förjävla töntigt. Dilemma.

Hur som, jag ångrar bara det jag inte gjort. Jag ångrar att jag inte ansträngde mig ytterligare för att kunna åka iväg som utbytesstudent. Jag ångrar att jag inte tänkte på det mer vid val av gymnasielinje, trots att vi faktiskt får 7 veckor i USA och tid i såväl Italien som Danmark innan dess. Jag ångrar att jag inte åkte på Sonisphere förra året. Jag ångrar att jag inte gick på Anders Svenssons nypremiärmatch i Elfsborg 2005 och första matchen på Borås arena. Jag ångrar att jag inte utnyttjade de dagar då man hade mer tid bättre, och jag ångrar att jag inte tagit vara på all tid jag haft med människor som inte längre finns med mig. Med det i tanken vill jag spendera så mycket som möjligt med de jag älskar och vill ha nära, och visa min uppskattning för dem.

Att säga att jag bara ångrar det jag inte gjort, fungerar egentligen också genom att säga att jag ångrar det jag gjort. Typ jag ångrar att jag valde att åka till Falkenberg istället för att gå på den där Elfsborgsmatchen. Men hallå, hur trevligt låter det? Samma funkar att vända på det man gjort till det man inte gjort, som att säga att "jag ångrar att jag åt den där sista kakan", vilket blir precis samma sak om jag säger det som att jag ångrar att jag inte lät bli att äta den där sista kakan. Men tycker ni inte att det blir så mycket bättre med att tänka att man bara ångrar det man inte gjort? Är det inte roligare att spela fotboll med en boll att sparka på? Sitter jag i min soffa nu? Jo, definitivt. Med orden "du ångrar bara det du inte gjort" ekandes i mitt huvud blir jag ständigt påmind om att ta vara på alla möjligheter, göra så mycket som möjligt av allt och att leva fullt ut. Varje dag.

48. Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Hujedamej, som någon i Emil i Lönneberga skulle sagt. Jag har ju hela sjutton stycken att välja på! På tal om endast sjutton födelsedagar såhär i april året då jag fyller arton... Mamma och pappa, kunde ni inte skaffat mig några månader tidigare? Helt seriöst, 30 oktober? Inte så fett alltså. Är hon alltid så här jävligt mot de tu som givit henne liv, tänker ni då. Nej, kära vänner. Tvivlar ni är det bara att läsa sista stycket i föregående inlägg, där var jag fantastiskt snäll.

Nog om det. Måste tyvärr vara så tråkig och säga att jag inte kan välja någon specifik favoritfödelsedag. Jag skulle säga att det är en av de då jag var liten. Ni vet ett riktigt barnkalas med kompisar, tårta, godispåsar och sittleken. Och ballonger! Ja, det var bra. Tyvärr är minnena därifrån något suddiga (blev lite för mycket hallonsoda och saft den kvällen... Galet!), så kan inte säga vilken som var den absolut bästa. Laddar nu för en riktigt trevlig 18årsdag och sedan vill jag ha en hejdundrande 20årsdag om några år. Fyller ju jämnt för fan!

Herrejesus vilket dåligt inlägg det här blev. Känner mig lite skenhelig som brukar deklarera att mina inlägg faktiskt håller lite klass och inte bara är tomt prat, men ändå gör tvärtom emellanåt. Får bli en tur till skamvrån med dumstruten på huvudet.

47. got a demon in my car

Som jag nyligen uttryckte det till en god kamrat så är jag "tröttare än en otränad datornörd som precis genomfört vasaloppet". Med det sagt vill jag att ni har förståelse för eventuella grammatiska fel, låg nivå på skämten (som om det skulle hända mig... pfft), svävande och osammanhängande text samt en lila elefant som jämt tycks vara i vägen.

Sitter just nu och funderar på hur många bloggare, inklusive mig själv, som inleder med "sitter just nu" när de ska berätta om vad de gör. Fick precis ett samtal av Statistiska centralbyrån som kände på sig att jag satt och klurade på det där med statistik. Just siffrorna på hur blogginlägg inleds hade de inte framme just för tillfället, men  de har en del annat nyttigt som går att använda i skolarbeten, valtal och som tårtdekorationer, därför lovade jag att sponsra med en länk. Den hittar ni där ---> här.

Vidare skulle jag vilja berätta att jag idag gick på möte iförd ett par rosa foppatofflor. Varför det, tänker ni då. Har hon blivit galen? Fick hon pengar för det? Matchade det kläderna? Nej, kära vänner. Jag ska berätta hur det egentligen var. Efter två dagar av Uf-mässa iförd ett par röda Converse ståendes på ett betonggolv sa mina fötter ifrån när det var dags att dra på sig ett par andra - gröna - Converse när jag skulle iväg på möte. Inte heller ville de acceptera ett par mörkblå, eller svarta. Tiden var knapp och fötterna var ömma, så mitt val föll på ett par rosa, eller nästan hallonröda, foppatofflor. Billiga sådana, dessutom!

Skulle nu vilja tacka min mamma och min pappa för att ni gjort detta möjligt för mig. Det är er förtjänst att jag bloggar idag. Inte nog med att jag fått sängen jag sitter i utav er i julklapp för något år sedan, att datorn jag använder är köpt för era pengar och att ni fixar så att vi har mat på bordet - utan er hade jag inte ens existerat. Tack!

46. Dag 17 - En dålig vana du har

Har inga dåliga vanor.
Skämt åsido, har alldeles för många dåliga vanor.
Bland annat min förmåga att starta upp projekt och idéer och sedan aldrig slutföra dem, det gör jag alldeles för ofta. Också att jag alldeles för ofta inleder mina meningar med "alltså". Ser ni, inte ens jag är perfekt.

Helt seriöst, orkar inte skriva något seriöst inlägg om några seriösa vanor som är ett seriöst problem för mig. Och då är jag seriös.

45. Dag 16 - Mitt favoritminne

Ni trodde att jag glömt av det. Ni trodde att den goda tiden var förbi. Ni trodde att det inte skulle bli någon fortsättning på det där med något nytt att skriva om varje dag. Visst, det var ett tag sedan jag skrev om dag 15, men nu är det dags igen... Dag 16 - Mitt favoritminne!

Vet att ni i detta skede av inlägget är oerhört nyfikna. Vilket är hennes favoritminne? Hade hon på sig röda skor när hon upplevde det? Är det någon i rummet som lyssnar på Justin Bieber just nu? Måste göra er besvikna, kära vänner! Jag har inget speciellt favoritminne och kan därmed inte säga om jag ens hade skor på mig, dessutom är det någon här som lyssnar på Justin Bieber.. LOVAR att det inte är jag. Så kan det gå när man sitter 19 pers i ett klassrum utan lärare.
Hur som, jag har många fina minnen i livet. För många för att minnas alla och för många för att kunna välja ett. Kommer ihåg många roliga saker ihop med Eric när vi var små, typ när vi gjorde inbrott i hans hus några gånger eftersom vi inte hade nyckel, alla gånger vi såg mysteriet på Greveholm eller när han ägde ut mig på innebandy i deras garage - med klubban upp och ner... Sedan kom fia och mycket kul, ihop alla tre, tillsammans med resten av de i vår ålder på gatan - all pulkaåkning med kapellpulkor i backen hos Eric/Carro, dunken eller liknande lek i hela kvarteret och den årliga brännbollsturneringen på skolavslutningen... och kräftskivan! Kan vara något av det, eller något jag upplevt med mina kusiner, typ tältning hos Hanna med henne och Niklas, eller något av alla barnkalas vi varit med om.
Låter ju som om endast min barndom var något att hurra för, men klart att jag upplevt mycket fint nu de senaste åren också. Nya vänner, konserter och festival, grillkvällar, fester, pojkar och semestrar lite varstans i såväl Sverige som i Egypten eller Thailand. Lövely.

Kort och gott - alldeles för mycket för att korta ner till en favorit, och varför ha en när man kan ha flera? Har hellre fler nästan-bästa-minnen är ett enda bästa-minne!

44. just another psycho

Fick ett nytt telefonsamtal idag, och inte var det av tomten inte. Nej, han var nu så besviken för att jag inte bloggat på och misskött mig så det var bara en enkel nisse som fick slå en signal och ge mig en utskällning som hette duga. Nu sitter jag här, skäms likt en pryd tjej som tappade bikinin på stranden, och tänker att nu är det dags att ta tag i blogga (bloggen, fast med bonnigt uttal, mina vänner). 

I fredags drog jag mig till skolan och besökte sedan Lolouise/vapendragarN/köngen/sköntjej, drack kaffe och diskuterade livets väsentligheter (det vill säga att man tydligen kan döda spindlar med cillit bang och huruvida man bäst överlever en älgattack). Tog sedan cykeln hem och duscha och fräscha till mig lite innan det var dags att dra sig till Limmared (fattar ni? LIMMARED!! Av alla ställen! 7kt.) med världens bästa fia. Avverkade två förfester, fixade ett sår i handen med en kapsyl och träffade folk i fias klass. Vidare till själva festen på Focus, gick in på festen under namnet Sofia Norrström alldeles gratis och träffade både nytt och gammalt folk - vissa trevligare än andra.

Igår vaknade jag vid 6 efter några timmars sömn, gick upp och - krigare som jag är - åkte till Borås för att skriva det berömda Högskoleprovet. Gick helt okej, fick 65 av 122 poäng (om jag inte räknat fel), får se vad det genererar i Högskolepoäng senare. Tvivlar på att det blir 2.0.. He-he-he. Vidare for jag till Gånghester med buss 159 mot Dalsjöfors (slash care), och traskade sedan biten upp till Fanny. Anlände, något sur eftersom de inte mött mig, och dumpade upprört min väska på golvet. Det gick över fort och jag, Hanna och Fanny hade en kalas tjejkväll innehållande alldeles för mycket för att återge det här.

Nu, kära konfirmander, tomten, vänner, bekanta, afghaner och kameler, har jag gett er en liten resumé om vad som hänt sedan sist. Vet att frågorna är många - vad gjorde hon med kapsylen? Har hennes fantastiska skrivande och ironiska humor flugit sin kos? Har hon ett ordförråd likt en 62-årig dam? Detta, mina vänner, kan ni fundera på ett tag till. Ska nu ta tag i mitt liv, lämna matte-plugget ett slag och dra mig ut och springa för att kunna få kroppen jag inte välsignades med vid födseln.