lördag 17 december 2011

164. people writing songs that voices never share

Har svårt att se mig själv inte blogga. Har halvt slutat tidigare, och står just nu inte helt främmande inför att göra det igen. Visst att jag skriver för mig själv och att jag älskar det, men känns inte längre som jag får ut den kvalitet jag vill - och inte heller som det är uppskattat av andra.

Jag vet inte. Detta kan vara slutet för kbarak.blogspot.com.

torsdag 15 december 2011

163. everybody say-y-y

Vart har hon varit, tänker ni. Det var ju i tisdags allt skulle vara över - men vad hände sen? Blev hon kidnappad av björnar, har hon dansat med vargar eller virvlat runt i sänghalmen med Barak Obama? Svar nej. Åtminstone på sista frågan.

Sanningen är den att det mesta bara släpper nu och jag har sedan nationella provet gått runt med en väldigt olustig känsla. Och en sjujävla mensvärk. Men nu mina vänner, ska jag resa mig likt en fågel fenix! Bra deal? Ja. Har fram tills nu fått försöka hålla fast vid små fina glimtar av vardagsglädje. Typ det här:
Familjens gemensamma julkalender. Var fjärde dag är det min tur att öppna en liten pre-christmas present!
 Ordning bland sminket. Gammalt och äckligt bort, nytt och fräscht ska in. (även smakprov på hur fina mina armar var efter allt testande. Och benen. Är för övrigt nääästan allt smink jag har nu på bild. Grov gallring)
Mina miljarder (lätt överdrift) anteckningsböcker och dagböcker. Fyllda med fina ord jag stöter på, mina dagar, små uppdiktade historier, rants och massa intryck.
 Rensat badrumsskåp och sköna kvällsrutiner. Tända ljus, stämningsmusik (med min twist såklart, inget vågskvalp direkt), en timmas yoga, dusch, rengjort ansikte, insmord kropp (lät perverst), vaselin på ögonfransar och ögonbryn, borstade tänder och tandtråd. Resultatet: känner mig som en ny människa varje kväll.
 Min bästa vän. Åh va fina ljud som strömmar ut från dig!

måndag 12 december 2011

162. don't say you love me

Vet inte riktigt vad som hände, men 2011 blev ju i alla fall Jeffrey Campbells år. För er som missat dessa skor så... förresten nej, är nog ingen som gjort det. Hur som så har Dennis M en julkalender på sin blogg, där vinsten idag är ett par Palomar Star Platform. Ärligt talat - tycker ni inte jag förtjänar att vinna? He-he-he.

Avlider lite. 15 centimeter höga skönheter. Vill ni också vara med och tävla om dem så gå in där --> här.

lördag 10 december 2011

161. so I felt like the biggest a-hole

Jahaja, här sitter jag med en molande värk som mest påminner om den jag fick efter fem dagars marsch utan mat under finska vinterkriget. Nu var det bara gymmet som besöktes igen efter en tids frånvaro, men likväl värker det. Egentligen tänkte jag mest tala om att jag inte vill att ni förväntar mig något traditionellt krönikeliknande inlägg förrän efter tisdag nästa vecka. Nu på senare tid är nämligen det enda krig jag deltagit i striden mot derivator och rationella tal, och på tisdag tänker jag sätta in nådastöten på nationella provet för att få ett g i matte c... Säg inget till fienden bara.


onsdag 7 december 2011

160. this is the world

Två saker som jag älskar är att skriva och se på film. Detta gör ibland att klyschan "varför inte förena nytta med nöje?" poppar upp i mitt huvud - tänk vilken dröm att få jobba med att se på film... och skriva om upplevelsen!

Häromdagen satt jag, likt en skogshuggare på frukostrast, med en kopp kaffe i näven och Borås Tidning på bordet. Kom fram till nöjessidorna och fann en alldeles fantastisk sågning av filmen Shark Night 3D. En underbar blandning av ironi och förakt med en bit sarkasm på toppen serverades, och till efterrätt blev det förlöjligande av filmens skapare!
    Skulle kunna ge er några aptitretare på favoritkommentarer, men det skulle förmodligen sluta med att jag citerade hela artikeln... Gå in och läs den här istället! --> här. <--- där.


söndag 4 december 2011

159. what else should I be

Jahaja, har inte mycket mer och säga än att jag skjutit ifrån mig svenskaböcker och matteplugg. Så här mysigt blev det då!

Yogan ropar, bäst att lyssna. Ha en fin kväll.

lördag 3 december 2011

158. wooh-oh

Jag är inte typen som sitter hemma och tar massa kort på mig själv. Men nu var det så att jag igår gjorde en oljeinpackning i håret, och även om man tvättar ur det så sitter det ju i till nästa tvätt (behändigt om du vill köra på wet-look, eller styla håret). Detta resulterar i att håret kan forma sig på mycket intressanta vis, så när jag vaknade imorse insåg jag att den frisyren - den ska förevigas!
    Webcamen sattes igång, jag uppenbarades på datorskärmen. Klick. Nä, det där blev inte så bra. Klick. Fan, man ser ju inte hur knasigt håret ser ut. Klick. Vafan... Klick. Klick. Klick. Vem hade anat att det är så jävla svårt att ta bra egobilder? Eloge till er som lyckas!

Resultatet blev helt enkelt en bild där man ser lite halvt hur håret ser ut. Och att jag hittade mitt minimala fotoalbum med cambilder på datorn. Hoppas ni har lika roligt åt dem som jag hade!
Alltså lyckan när jag löste Rubiks kub för första gången.
 Någon ville nog visa sina ringar.
 Vet inte.
 Åh ja, SÅN JÄVLA REBELL.
 Bah chillar i en naturlig pose.
 Hade en roligare bild från samma tillfälle. Not sure om herr Hammarberg vill att den skall visas dock...
 Vet inte.
 Sällan haft så roligt. Min bästa vän!
 Handen!
 Vad var grejen med de löjligt smala ögonbrynen?
 Oskyldig tjej.
 Den här bilden togs endast för er skull, kära läsare! 
 Åh, 2cool-varning igen!
 Myser.
 Lite snällt harmlös och finnig.
 Oj, jag ser visst lite bitchig ut...
 ...fejkar stelaste leendet istället. FÖR DET BLIR NOG BÄTTRE!
Jävligt atletisk. 
Tror fan denna tar priset! Allvarligt talat - är vänsterögat typ svullet? Försöker jag se förförisk ut? Utmanande? Varför har jag bara sportbh på mig? Har jag flyttat mig åt sidan för att visa vinylerna? 

Självironi är en dygd, mina vänner.
(undrar om någon märkte att jag "glömde" bilden från idag...)

157. this is the end of the world

Jag antar att vi alla har våra grejer. Saker som vi gör, eller absolut inte gör. Ting som skulle kunna liknas med tvångsbeteenden och som vi inte riktigt vet om det är något vi själva tvingat fram - och kanske inbillar oss - eller om det alltid funnits där.

Angående det här med den vita porslinsklosetten som vi har i det rum som vissa kallar för "toalett", andra för "badrum", några säger helt enkelt "toan" och en och annan väljer att nyttja ordet "dasset". För det första: locket måste vara stängt. Jag upprepar: locket.måste.vara.stängt. Det känns helt enkelt som om alla bakterier och jävelskap som finns i toaletten stängs inne om locket är stängt, så därför vill jag ha det så.
   Vidare så har toaletten en viktig roll i mina morgon- och kvällsrutiner. Det är förmodligen nu som ni sitter och skruvar lite besvärat på er och undrar om ni verkligen vill veta mer, men ta det lugnt mina vänner! Det är bara det att varje morgon och kväll gör jag rent mitt ansikte med diverse ansiktsvårdsprodukter, och detta är jag mycket noga med att göra INNAN jag går på toaletten. Annars vill jag inte fingra i mitt eget ansikte... Visst, man tvättar händerna och allt sånt där, men ändå... Tänk bara hur mycket bakterier du får på händerna av att fälla ner locket efter dig! Uh.
    Slutligen har tandborstningen en viktig del i morgon- och kvällsrutinen. Om det vanligtvis är viktigt att locket på toaletten är nedfällt, är det om möjligt ännu viktigare när jag borstar tänderna. Annars känns det som om bakterierna från toaletten sugs till tandkrämen som om den vore en magnet. Huuuuuuuuuuur äckligt?! Asäckligt.

Vet att detta mest är grejer jag inbillat mig, men tycks inte bli kvitt det. Är det bara jag som är så här sjuk i huvudet? Anyone?

(ångrar nästan detta inlägget redan... Men var tvungen att dela med mig!)

156. harder better faster stronger

No worries, gott folk! Jag ska göra något åt this hideous design, härda. Härda!

lördag 26 november 2011

155. Du-duuu, bam-baaaam

But I'm pretty sure it ruled, sjunger Katy Perry och jag håller med. Igår vart det först thanksgivingmiddag med klassen och sedan for jag och Niclas till krogen och mötte allt gött folk där. Riktigt kul att träffa både gamla bekanta man inte sett på länge, och nytt härligt folk. Bloggens namn tog ut sin rätt, kör bara kör!

måndag 21 november 2011

154. everyday I'm suffering

Var in the worst mood nyss, drunknar i plugg och har lust att kasta ut allt vad ansvar heter genom fönstret och sedan springa ut och trampa på det varefter det helst skulle brännas på bål. Sen såg jag det här. Glädjeboost så att jag skulle kunna skriva tre c-uppsatser och genomföra tre gympass utan att blinka.

söndag 20 november 2011

153. we can be as one

Tog mig in till Göteborg och Scandinavium tillsammans med trevligt sällskap igår för att se allas våra In Flames, fjärde gången gillt! Tog plats och såg både Insense, Rise to Remain, Ghost och Trivium innan våra kära göteborgare gick på scen - och de levererade betydligt mycket mer än melodisk death metal.

In Flames är ett sådant band som spelar musik som får män att bli pojkar och Stureplanskillarna att dra ur pluggen och bli rockare för en kväll. Den vevande armen och handen genom backslicken är kvar, men metaltecknet, skriken och "fan va ballt!!" finns också där. In Flames är helt enkelt ett band som engagerar. Alla.
    På sitt eget, säregna och ödmjuka vis charmar Anders Fridén publiken på ett kick och får oss att le inte bara en, utan över sjutton gånger med sina avslappnade mellansnack och spontana utrop ("herrejävlar!"). När de sedan inte bara bjuder på ett lysande musikaliskt och skönt scenframträdande, utan också den hittills bästa setlisten jag sett dem med, går det inte säga annat än att spelningen var riktigt lyckad.

Ja, In Flames är ett sådant band som korsar gränserna. De fångar människor från alla möjliga genrer och förenar folk från vitt spridda sociala grupper. Det är sådant som gestaltar det fina med musik. Tack!

lördag 19 november 2011

152. tell me baby, what's your story

Är allt som händer och sker i livet förutbestämt, fixat och ordnat för oss? Går vi runt som zombies och bara gör det som vi blivit beordrade att göra av någon högre makt eller har vi en egen vilja? I'm damn sure we have!

Trots att orden "orsak" och "ursäkt" skulle kunna låta väldigt lika varandra om någon med halvknagglig svenska och brytning sade dem, är det faktiskt en väsentlig skillnad mellan dem i innebörd. Varför säger hon det här, tänker ni då. Jo, gott folk, det är så att jag allt som oftast idag hör folk säga till varandra att "du behöver inte bortförklara dig" eller "du ska alltid ursäkta dig" när de talar om varför de handlat på ett visst vis. Jag har bara en fråga - varför?
    Eftersom vi själva bestämmer vad vi ska göra genom medvetna val, finns det en anledning till att vi gör saker och ting. Tänk er till exempel att ni går till skolan utan smink. Någon säger då "oj, du har inget smink idag!" (eventuellt ett "va fint!" efteråt), då kanske du svarar "ja, jag försov mig imorse så jag hann inte". Är det en ursäkt eller bortförklaring? Nej, det är endast en förklaring.
    Tänk er istället att ni är ute och övningskör och ska in i en rondell. Det kommer en bil från motsatt håll som redan är på väg in, och du är inte säker på om du kommer hinna köra före. Det visar sig sen att bilen svänger ut innan den kommer fram till dig och att du hunnit med marginal, men ändå stod och väntade som ett fån. Personen i passagerarsätet frågar då förmodligen "varför körde du inte?". Är det då en bortförklaring när du säger att "jag visste inte om jag skulle hinna före, och eftersom han inte blinkade visste jag inte om att han skulle köra ur rondellen där"? Nej, det är en redogörelse.

Allvarligt talat. Måste vi hitta anledningar till att anmärka på varandra eller vad är det här? Det börjar bli dags att vi alla inser att vad vi än gör, så har vi tagit ett beslut som har fått oss dit. Det kan vara stora beslut med mycket tanke och övervägningar bakom, eller en impuls som vi följer. Oavsett så finns det en orsak till att vi gjorde som vi gjorde, och att berätta det ska inte blandas ihop med ursäkter eller bortförklaringar...

tisdag 15 november 2011

151. do we know?

Jag är inte död, men man kan väl säga som så - jag känner att jag lever! Är trött och har mycket att tänka på, och det blir ju ingen glad av att höra. Tänker därför berätta om saker som gjort mig glad det senaste!

Here it goes... En väldigt fin vän med kladdkaka och kaffe, en minst lika fin vän som sov armkrok med mig, en kort tjej med kamera som gav mig så fina ord för mina tatueringar, en helg med utbildning och pepp, ett gäng livespelningar, System of a Down, nytt smink och gratis merch.

Take care folks.

onsdag 9 november 2011

150. they say so

Jag har en skön slagkraft i knytnäven, uppskattar Californication och har läst "Spelet" av Neil Strauss. Men frukta icke gott folk, jag är faktiskt kvinna innerst inne! Jag har faktiskt en hel del kvaliteter - till exempel så kan jag laga mat och diska. Skämt åsido, men som första delen i min nya inläggsserie "revealations and secretz" ska ni alla få höra ta del av den ytligheten jag besitter. 

Bäst att erkänna direkt. Mina ögonbryn är mitt liv och det jag förmodligen ägnar mest tankeverksamhet åt på en dag är mina naglar. Långa, korta eller lösnaglar (vilket inte sker så ofta på grund av den ekonomiska aspekten och helvetet som kommer när man tagit bort dem och vill ha tillbaka sina äkta i bra ordning) - de ska alltid vara tip-top! Lacken ska vara av bra kvalitet, och först när mina naglar är välfilade, polerade, lackade och har topplack som finish är jag nöjd.
    Vidare är jag, som en del elever i min klass nyligen kommit underfund med, sjukligt noga med ansiktsprodukter. Just nu använder jag rengöring och krämer från Maria Åkerberg (tidigare Dermanord), som alla är helt organiska och ekologiska. Är dessutom fullt seriös när jag säger att jag får dåligt samvete om jag glömmer göra rent en morgon eller kväll.
    Det smink som landar på mitt ansikte är även det mestadels från Maria Åkerberg eller Make Up Store, och även om jag inte är särskilt duktig på det här med sminkningar och allt som hör till tycker jag att det är sjukt kul. Har spenderat åtskilliga timmar på att sitta och kolla på sminktutorials och reviews på YouTube, och för er som inte gjort det - do it! Inspiration är bara förnamnet.
   Tro det eller ej (ha-ha), men jag har faktiskt en akilleshäl. Eller tre. Först ut: mitt hår. Jag är fullkomligt värdelös på uppsättningar, hårfix etc. Det suger. Numero två: kläder. Mode är inte min grej. Jag bara kör, men önskar att jag var bättre på det där med kläder! Last but not least: min svaghet för skor. Samt det faktum att jag har svårt att hitta skor som passar. Jaja, plånboken är nog nöjd så...

Tror jag att jag är unik med det här? Verkligen inte. Men man får liksom bilden av att vissa människor - de som ropar ut det - är ytliga och intresserade av utseende och skönhet, och att andra inte bryr sig så mycket. Men allvarligt talat gott folk, är det inte lite skrämmande hur stor roll sånt här har i våra liv? Min ytlighet är vardag och rutin - ansiktsrengöring morgon och kväll, hårinpackning en dag i veckan, nagelfix på söndagar eller fredagar. Tänk bara om jag haft lika mycket struktur på skolarbetet...

lördag 5 november 2011

149. serve the servants, oh no

Det senaste dygnet har varit så omtumlande att jag inte vet riktigt vart jag ska börja. Många om och men fram och tillbaka med många olika människor, tjejer som killar, stockholmare som boråsare och folk från trakten.

Till slut satt jag på bussen in till stan där jag mötte upp Niclas & co, vi drog senare till Harrys och jag blev av med krogoskulden. Vi begav oss sedan åt olika håll och efter efterfest, en skvätt sömn och en lång dusch sitter jag nu här.

Kvar är en jävla massa tankar, ett nyvunnet intresse för O.C. och ett rött märke i handflatan efter att jag bevisat min styrka med att släcka ett värmeljus genom att strypa dess syretillförsel.

torsdag 3 november 2011

148. Clips that makes me fall in love

Som de flesta förmodligen vet hänger jag en hel del på Youtube. Det innebär inte att jag har superkollen på random klipp som får sjukt många visningar på några dagar och sedan består i en vecka, utan jag är istället den lojale subscribern som plockar på mig ett gäng noga utvalda channels (eller som medelsvensson säger: kanaler) att följa. Utöver det blir det lite allmänt surfande på jakt efter nya smultronställen (läs: channels) att hålla till på.

Rent generellt brukar det vara de Youtubers som lägger ut sketcher som jag fastnar för, sedan svävar det iväg till deras second channels där de istället och vloggar unt so weiter, unt so weiter. Idag, go' vänner, har inte bara flashat med ett av två tyska uttryck jag känner till - jag ska dessutom dela med mig av några av mina guldkorn från Youtube! Spännande, inte sant? Javisst, tänker ni!
    Härmed inviger jag bloggserien som ännu står utan namn, men som kommer ge er glimtar ur min skattkista med filmklipp - och göra detta med ett jäkligt gött tema: Klipp som får mig att bli kär!

Först ut: MORTAL KOMBAT! av livelavalive, hela första minuten ger mig ett sjukt glädjerus och precis när det börjat dala kommer konversation som följer vid 2:50. Mitchell, ta ditt skratt och följ med mig hem.

Redo för nästa klipp? Here we go! Greg i lika skjorta är mofo asasnygg och Cyr har manat fram en smärre crush hos mig, dock är det de tre tillsammans som är bäst. Perverst, tänker ni. Nej nej nej, säger jag. Detta klippet får mig helt enkelt bli kär på ett sådant vis att jag önskar att jag fick ingå i deras kompisgäng, vi hade haft så jävla kul ihop!

p.s. för er som vill ha mer av dansen: länk där --> här.

Inför nästa klipp kan jag väl erkänna att det är inte direkt den känslomässiga kärlekens begär som väcks. Allvarligt talat, stå emot den här videon och ni borde överväga ett liv i celibat. 


The grand finale incoming. Är ni redo? Jag sa: ÄÄÄÄÄR. NI. REDO?! Ser framför mig hur nu likt ett gäng rutinerade scouter med naturliv i ryggmärgen och käkar strapatser till frukost skriker "ALLTID REDO!". Den här videon mina vänner, den levererar sådan kärlek att jag blir stormförälskad på ett ögonblick. Kärlek på ett sådant vis att jag skulle kunna stå nedanför fönstret till det där hotellrummet och hojta "Markus! GIFT DIG MED MIG!".


Blev lätt tagen av dessa klipp. Förlåt mig, är inte tillräckligt emotionellt stabil för att avsluta det här inlägget. Tack för ert stöd. 

onsdag 2 november 2011

147. fyll din kvot

Föreställer mig att jag är häxan och att ni är Hans och Greta, och att jag sträcker fram en knotig hand och petar på er med en krokig pinne genom det galler ni är fängslade bakom. Tänker att jag med gnällig och gäll röst säger att "Jaha ni, er har det inte gått någon nöd på i alla fall!". Om det hade varit som i sagan hade det varit för att ni blivit tjocka och goa av all mat jag gett er, men här i verkligheten har ni istället fått lite kött på benen i form av en strålande gästblogg! Känner mig nästan lite överflödig - ni verkar ju klara er fint utan mig.

Ja då så, nu när den smått groteska - kanske obehagliga - liknelsen mellan mina läsare och slaktoffer för kannibalism är avklarad kan jag ju tala om vad som hänt sedan sist. Som ni (förhoppningsvis) läst har jag gått och blivit myndig och detta har firats med både vänner, släkt och bio. Tintin, närmare bestämt. Problem med det? Nej, precis. Vuxen men inte tråkig, mogen men fortfarande barnslig! Väsentlig skillnad.
    Jag har också kirrat samtliga achievements på ett spel för första gången och lagt ett gäng körlektioner bakom mig. Jag har sprungit en runda eller två, gått och blivit med bebisar och stått och arbetat på ett lager. För klassens räkning.

AAAAAAAAAAAH nu blev jag förbannad också! Skiter i det här inlägget. Tack och hej.

måndag 31 oktober 2011

HAPPY BIRTHDAY

Hej Jenny! Och hej go' vänner som inte heter Jenny!

Jenny vet om att jag någon gång skulle befinna mig just här, så jag har ett grönt kort och sysslar inte med illegala intrång på folks sidor, om nu någon skulle få för sig något sådant. Mitt namn är Kamilla, är classmate och vän med lilla Jenny här, så jag är inte "vem som helst", hehe. Eller vem fan är jag egentligen, sitter här på Jennys vackra blogg och fular ner den helt och fullt? Fan, jag får fatta mig kort. Jag har inte så mycket inspiration egentligen för att skriva något som ens skulle ha potential att ha en tiondel så mycket träffsäkerhet som kära Jennys alla skriverier har, så då kan man ju undra; why even try gurl? Get the fuck out then? So no, I ain't gonna try. Jag ska bara göra ett kort hyllningstal. Ha överseende med mig.

För det var någon som fyllde 18 för en halvtimma sedan. Det var Jenny herself. Jag vill passa på att säga ett STORT JÄVLA GRATTIS TILL HENNE! Och med risk att vara intern: jag hoppas att hela släkten, framför allt mormor och lilla Eilar, firade dig ordentligt med larver, ELLER, något annat gott som kanske föll dig i smaken lite bättre! Det är också ganska givet att de gav dig saker de har snott från lagret? Hoppas det var fina grejer i alla fall. Du förtjänar bara det bästa, Jenny.

'Nuff said. Hoppas din födelsedag har varit gr8. You deserve it.
Puss och kram från Kamilla

onsdag 26 oktober 2011

145. remember it all

Likt en politiker väljer att hålla sig till vissa frågor, verkar jag ha låst mig vid ett ämne. Eller en ämnesgenre, kanske? Jag vet inte. Hur som så tänker jag idag ta upp det här med att sno andras åsikter och uttalanden.

Jag tänker faktiskt inte sticka under stol med att jag - trots allt - är en relativt skärpt sjuttonåring. Detta har vanligen vissa konsekvenser. Jag har nämligen en tendens att då och då kläcka ur mig en och annan klipsk eller humoristisk kommentar. 
    Ett problem jag - och fler med mig - har, är då individer som finns i vår närhet och likt tvättsvampar suger åt sig av detta för att kunna återanvända det. Tro mig, jag har inga som helst problem med att folk omkring mig tar till sig saker jag säger och lär av det (tvärtom, det är ju det som är det fina!), och jag bryr mig inte om denne sedan för det vidare. Nej, problemet är när tvättsvampen blir till en parasit - en patetisk varelse som tar åt sig äran för uttalanden som denne knappt förstått innebörden av. 
   Vi sätter oss in i en situation som många kan känna igen sig i: ponera att du är i ett klassrum där ni arbetar i grupp och ska diskutera ett ämne. Läraren för sedan undervisning på tavlan och ställer vissa följdfrågor, varpå en av dina gruppmedlemmar räcker upp handen och upprepar exakt det du sagt under diskussionen. Hade individen i fråga istället formulerat om det och helt enkelt sagt "Vi (i gruppen) sa att..." så hade det hela genast varit fullkomligt godtagbart. Om denne istället sagt "Som **** sa så..." hade det nästan blivit overkill - skulle vi säga vem som låg bakom precis varje uttalande hela tiden hade vi ju stört oss på det. Eftersom vi är så brutalt svenska är det ju faktiskt ingen som gillar att någon får beröm och ära precis hela tiden, oavsett om det är välförtjänt eller ej. 

Ja, livet som smart är hårt. Jag är helt enkelt trött på människor som tar åt sig creds på min intelligens. Får förmodligen börja vandra runt med en skylt som sätter copyright på allt jag säger.

lördag 22 oktober 2011

144. don't we need it

(för er som inte förstått det syns hela inläggen om ni klickar på deras rubriker)
Jag vet inte om ni märkt det, men det finns faktiskt vissa saker jag stör mig på. En av de här är åsikter. Inte åsikterna i sig, utan hur de framförs.

Bland det värsta som finns är människor som inte har någon egen åsikt, utan bara suger åt sig av vad andra säger eller helt enkelt instämmer med ett föga övertygande "aaah, VERKLIGEN". Vad handlar det om egentligen? Rör det sig om rädsla för sneda blickar eller fruktan för att känna sig utanför? Allvarligt talat, är man för lat för att skaffa sig lite fakta och bilda en egen bild av saker och ting - är det fan bättre att säga att "jag vet faktiskt inte vad jag tycker".
    Vidare finns det människor som absolut skaffat sig en åsikt, och därefter väljer att inte vika en tum från den. Dessa kan - om möjligt - vara ännu värre. Att vara så låst och trångsynt är bara pinsamt och missgynnande. Tänk er till exempel en pågående samhällsdebatt. Den förändras hela tiden, nya bevis kommer fram här, andra aspekter där. Dessa faktorer måste ju då givetvis vägas in för att du ska kunna skaffa dig en giltig åsikt, och inte leva kvar på annan fakta (som nu kanske både blivit inaktuell och bevisad felaktig).
    När du sedan hamnar i en situation där du diskuterar eller argumenterar med någon om ett ämne där du har skilda åsikter, är det inte bara respektlöst, utan även oklokt att hugga emot med dina argument innan du lyssnat klart på motpartens. Gör du detta får du inte bara möjlighet att tänka ut ett smartare bemötande - utan du får också mer kunskap. Slutligen kan du fråga dig vad som är viktigast - att vinna en argumentation med en ogrundad åsikt eller byta till en åsikt du insett är bättre, även om det innebär att du förlorar argumentationen.

Med andra ord peeps - skaffa er egna åsikter eller håll käft, var alltid redo att tala om varför just dina åsikter är bäst - men var aldrig för stolt för att byta till en annan om du gillar dem bättre. Utan åsikter, tankar och idéer är vi identitetslösa skal - och med dessa kan vi berika varandra och skapa en mer medveten värld fylld av kunskap.

För övrigt ser jag så här fräsch ut idag. Borstar man håret som döljs under mössan lägger det sig i skivor och ser ut att vara preppat med gele. För övrigt är det ungefär så här jag skulle se ut med medusa-piercing, vi tackar en lite för stor finne för den förhandsvisningen!

måndag 17 oktober 2011

143. we wont destroy

Tog en BIG walk down the memory lane igår. Loggade nämligen in på Spotify, och där vart det ett tag sen man hängde sist. Kände att det var dags för en ny spellista, och några timmar senare låg 614 låtar prydligt uppradade i bokstavsordning. Dessa var resultatet av det klassiska bröllopskonceptet något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. 

Inledde med att rota igenom alla mina gamla spellistor och det var där som de största flashbacksen tog vid. På bara några timmar var jag Jenny ~8 år, Jenny ~16 år, Jenny ~13 år och Jenny hela förra sommaren. Jenny i sin största punkperiod, Jason Mraz&Gavin Degraw-fanet Jenny och Jenny glad-ledsen-lycklig-ensam-nostalgisk. 

Musik, om något, kan få en att minnas tillbaka. Återuppleva, drömma. Ta en titt på min spellista här (<-- där) och se om den är något för dig! Den är i bokstavsordning, dessutom. Om du nu känner för att påpeka att det finns en knapp som lägger låtarna i bokstavsordning så låt bli, jag är väl medveten om det - men det ser snyggare ut om det är så från början. 

söndag 16 oktober 2011

142. I like it, I'm not gonna crash

Jahaja, det här var ju lite pinsamt. Inte uppdaterat på ett bra tag. Känner mig inte kapabel till att göra ett långt och fantastiskt inlägg just i detta nu så this will have to do. Ska spendera dagen ihop med Hemsöborna, tänkte förtydliga detta med en bild. Nedan ser ni den klassiska "håll upp objektet framför kameran" ihop med en min där jag försöker förmå ansiktets samtliga 52 muskler till att gestalta ett skeptiskt "seriously?!". 

Over and out, dags att hugga in i boken och plöja igenom de resterande tvåtusentrehundaryrtionio (ungefär) sidorna. Ett uppdrag jag känner mig lika munter inför som Strindberg gjorde när han skrev jävelskapet.

tisdag 4 oktober 2011

141. the earth is on fire

När stress tränger sig på och saker och ting känns allmänt jobbiga, kan det kännas mest naturligt att retirera. Detta kan ske på olika vis - ofta genom antingen ett känslomässigt utbrott eller total uppgivenhet i form av en säng, en dvd-box med slumpvis vald tv-serie och Ben&Jerry's.

Jag har alltid klassificerats som en annan typ. De som härdar. Vi kännetecknas genom att vi istället håller allting inne och trycker tillbaka det så länge det går innan vi exploderar. Som ni hör, är detta inte särskilt hälsosamt.
    Numera sker dessa explosionsartade kollapser mer sällan. Jag har sett ljuset. Go' vänner - jag har talat om det tidigare och tänker nämna det igen: planering. Denna gången i form av att jobba med stress i förebyggande syfte. Prioritera och göra saker som jag mår bra av. Det må låta banalt och oerhört simpelt, men istället för att tänka på det kanske vi ska reflektera varför inte fler lever efter detta?

Jag och en vän har myntat uttrycket vardagsförgyllning.
Saker som jag placerat i mitt personliga vardagsförgyllningsfack är bland annat att läsa Harry Potter på bussen, fira kanelbullens dag på Viskan i fint sällskap och utöva yoga. Kom igen nu - ge er ut och fyll er kvot med vardagsförgyllning!

tisdag 27 september 2011

140. oh mickey

Jag har låtit det hela smälta något nu. Det har gått nästan en vecka, men jag är fortfarande lätt chockad, omskakad.

Vi var fler än jag hade räknat med - en ganska stor grupp människor som samlats. Obscena rörelser omkring mig. Juckningar här, bröst och rumpor som skakade där. Efter en och en halv timmas intensiv akt låg vi utslagna på golvet. Svetten rann, tung andhämtning. Jag hade rört mig på sätt som jag ansåg minst sagt genanta, böjt kroppen i oanade vinklar och prövat min stelhet till det yttersta.
   Det var torsdag och jag gjorde saker jag aldrig förr gjort, och aldrig trodde att jag skulle göra. Jag studsade runt på golvet på Moga Fritid till exotisk musik, på ett vis som i alla fall skulle föreställa zumba. Idrottshallen var full med motionärer i alla åldrar, storlekar och kön. Vi dansade, skrattade, rodnade, svettades - och kanske mest förvånande av allt - hade allsång till Carolas gamla åttiotalsdänga "Mickey".

Aldrig någonsin att jag tänker sjunga med till den vedervärdiga låten "Mickey" igen. Men zumba? Gärna fler gånger!

P.s. var löjligt stolt över min bf Angelica som stod inför alla dessa människor som instruktör. d.s.

tisdag 13 september 2011

138. pointless

Tycker synd om er som klickade er in på min blogg just idag. Satt i skolan innan och tänkte ut ett jättebra, upprört inlägg. Dock kommer jag inte ihåg vad det var... FAN. Återkommer imorgon.

lördag 10 september 2011

137. stopping by

Blir så jävla ledsen när jag ser vissa saker. Kom nyss in på en tjejs facebook, är inte vän med henne men hennes profil var helt öppen. Fullt med bilder på henne i olika korsetter matchat med kortkorta shorts, superlågt skurna jeans, korta tights i spets eller till och med bara trosor. Utmanande poser, plutande läppar.

Nämnde jag att hon är 14 år? Nämnde jag att det är killar som är närmre 25 år som kommenterar hennes bilder? Nämnde jag att hon är vän med sin pappa på facebook? Nämnde jag att om du går tillbaka mindre än ett år på hennes bilder ser man en liten oskyldig flicka på familjesemester med såna där rastaflätor som alla ville ha när de var utomlands förr? Vad hände?

Conclusion: jag blir så jävla ledsen när jag inser att vi ska växa upp så fort idag. Är det bara jag som tycker det blir värre och värre? Vi ska sminka oss tidigare, ha push up-bh tidigare, bli fulla tidigare, ha sex tidigare. Vart försvann barndom och integritet?

fredag 9 september 2011

136. I walk this road

Att gå in på gaddad.se och söka på tatueringar med hjälp av slumpenfunktionen gör mig alltid väldigt kluven. Jag blir delvis irriterad när jag varje gång inser på nytt att det finns fantastiskt många fula tatueringar här i landet. Detta gör mig dels fruktansvärt omotiverad till att själv sätta mina på huden, men också peppad till att tatuera mig för att bevisa att det är meningen att det ska se så mycket bättre ut.

Bäst av allt med gaddad.se är dock när man till slut kommer över ett sånt där guldkorn - ett mästerverk som en lycklig själ kommer gå runt med på sin kropp resten av livet. Ett mästerverk som en belåten artist kan stoltsera med i sin portfolio, och ett mästerverk som är en gåva till oss alla som får skåda och njuta av det.

onsdag 7 september 2011

135. get me hell out of here

Hej hej och tjena. Först och främst (ni som följt bloggen ett tag himlar nog lite med ögonen nu) - tack för de fina kommentarerna på föregående inlägg! Resulterade i en glad tjej. Dock: vem är du Anonym? Och Emma? Jag blev också en nyfiken tjej, förstår ni.

Sitter just nu i skolan och jobbar med mitt brev till de amerikanska värdfamiljerna som ska ta oss under sina vingar när vi kommer dit och pluggar på college i mars. Fett! Har stött på lite problem dock - sitter här med ett dokument på 638 ord, och gränsen är 500. Shoot.
     Förresten guys! Jag var på yoga igår. Har tidigare bara utövat yoga hemma i min ensamhet, men igår så var det dags för Friskis&Svettis i Svenljunga att börja med yogapass, så jag och syster pallrade oss dit. Fantastiskt skönt faktiskt. Vem hade anat att det var så bra för träningsvärk? Okej, jag hade en förhoppning, men ändå.
    Det där med yoga får nog bli en tisdagsrutin. Jag har nämligen en tisdagsplan. Hädanefter tänker jag förklara tisdagar till en dag då jag förbjuder mig själv att genomföra skolarbete. Har tidigare försökt göra lördagar till en sådan dag, men ärligt talat - lördagar är bästa dagen för studier. Helger är ju trots allt den dag då du har flest lediga timmar per dygn, vilket gör att du hinner både plugga och göra annat. Så länge du disponerat tiden någorlunda, vill säga... Hur som så kommer mina måndagar framöver vara långa dagar med antingen företagsbesök, BDC-plugg, teori- eller körlektion. Kan då behöva tisdagen till en varva ner-dag för att ta hand lite om mig själv. Sen vänder ju veckan och går mot helg. JÄVLA BRA IDÉ VA?!

Kände mest att jag behövde få ner det och ut till världen så att det blir mer konkret. Som om jag faktiskt har ambition att genomföra det. Ska nu återgå till mitt brev och drömmar om en stor kopp kaffe.

måndag 5 september 2011

134. en plats där vi kan vara

Har haft en ganska fin dag. Har upplevt träningsvärkens tuffa stunder i trapporna upp och ner till fjärde våningen, ätit lunch med fina vänner på Jensens, träffat bästa Bea och avklarat både teorilektion och sedan övningskörning ihop med min far.

Hur som, så uppstod en liten situation idag. Var det pinsamt, undrar ni. Nej, det var det inte, svarar jag då, det är bara att det låter som om det ska vara det när man säger att en situation uppstod. Vad som egentligen hände var att jag frågade en av tidigare nämnda vänner vad det var hon hade skrivit på sin blogg i helgen, efter som jag inte mindes. "Jag kommer inte ihåg", svarade hon. "Du vet, man skriver och sen poff, så är det borta!". Det där sista lade hon till, och slog ut med händerna som för att visa hur man kastar ut någonting i tomma intet.
    Är det verkligen så? Att det vi skriver bara svävar ut i the blogosphere bara för att glömmas bort? Att våra bloggar bara är något som folk skummar igenom för att sedan förkasta, förpassa så långt bak i minnet att det faller in i glömskan?

I så fall vill jag inte vara med längre. Rätta mig om jag har fel, hojta till om jag lever i en illusion - men jag hoppas att någon gång få skriva något som berör någon. Något som kan få någon att stanna upp, tänka. Något som kan få etsa sig fast lite i någons medvetande. Något som betyder.

söndag 4 september 2011

133. this is the life

Precis som det finns stereotyper i ett klassrum, vilket jag talat om tidigare (ja, detta är en länk), så finns det en hel del på platser där du utövar fysisk aktivitet - gym, idrottshall, fotbollsplan - you name it.

Det är inte riktigt stereotyper jag ska ta upp idag, men ungefär. Det är inte heller våran fantastiska förmåga att placera folk i fack som jag ska nämna, men ungefär. Det jag ska ta upp är hur vi väljer att identifiera andra människor, sätta etiketter på dem.
    Jag skulle vilja utnämna mig själv till mästare på det här. Att snabbt komma på smeknamn till människor jag inte känner. Även om alla kanske inte låter positiva, så är det verkligen inte menat elakt. Det är bara för att det känns lite personligare att tala om dem då, än om jag skulle tala om en individ som ett objekt som saknar innehåll och karaktär.
     "Du vet hon, hyenan, hon..."
     "Hyenan?"
     "Ja, hon har ett väldigt framträdande, hyenaliknande skratt."
     Genast vet min samtalspartner lite mer om denna kvinna. Förstår ni?

Idag gjorde jag, efter ett års uppehåll, comeback på den gamla hederliga kärringgympan. Jag talar om Friskis&Svettis. Ordet "kärringgympa" sitter stenhårt fastetsat i mitt huvud efter att - för att inte nämna namn - han med näsborrarna som jag inte tycker särskilt mycket om, retade mig och fia i mellanstadiet, då vi valde att börja utöva denna träningsform. Inte nog med att jag var sämre tränad än både den håriga mannen och hon med skorna, de som var där kommer hädanefter kalla mig för hon som svettades så.

torsdag 1 september 2011

132. hanging high, going low, feeling high, smooth in flow

Är lite för trött och lite för tankspridd för att våga ge mig på att skriva ett genomtänkt inlägg. Känner mig ärligt talat totalt oförmögen att hålla en något så när röd tråd just nu, men misströsta icke, soldatar! Tänker inte lämna er helt utan ett inlägg. Oh nej. Tänker istället dela med mig av lite random tankar som kors och tvärs passerar den lätt dallrande, något slemmiga sak, som ryms i mitt kranium.

Jag är lätt ambivalent angående det här med att starta upp bloggen igen. Har jag verkligen tid? Kommer jag ha idéer till inlägg? Kommer jag - till skillnad från förra gången - klara av att hålla en bra kvalitet på min text?

Jag har, utan särskilt grundliga studier, dragit slutsatsen att min och min systers blogg är förmodligen vad man skulle definiera som natt och dag, yin och yang, svart och vitt. Motsatser, helt enkelt. Hon skriver glatt och om lite gulligt, jag skriver kritiskt och... mörkt. Med en mörk ton, i alla fall.

Många skulle förmodligen kalla det otippat, många kommer säkert höja på ögonbrynen. Vad jag tycker om det är en annan femma (fördomsfulla jävlar sluta dra förhastade slutsatser hela tiden jag är inte så trångsynt), men hur som så älskar jag dubstep. Så jäkla skönt att slappna av till mellan varven.

Jag är jäkligt trött på skolan. Föga förvånde.

Jag är inte riktigt säker på hur jag mår just nu. Tror egentligen det är ganska bra faktiskt - har kommit in i ett helt okej bra flow med skola, plugg, träning och andra viktiga saker. Det känns riktigt fint. Vad som inte känns så bra är att det känns som om jag har ett tråkigt halvår framför mig.

Ta-da! Var ungefär det min hjärna klarade av att producera i detta nu. Kan meddela att jag idag fått träffa min vapendragare och det var som vanligt extremt jävla asbra, och att min mamma hade lämnat en liten notis från en tidning på min touchpad på datorn. Vad det stod får ni se en annan dag.

onsdag 31 augusti 2011

131. could be back or gone forever

Häromdagen sa jag till en vän att folk som står och väntar på bussen måste se fantastiskt intetsägande ut om man ser på dem utifrån. Framför allt på morgonen. Tomma blickar, trötta kroppar. En väntan som inte är det minsta laddad av förväntan, endast väntan.

Vi har kommit in i rutinerna igen. De nya ettorna fattade galoppen förvånansvärt fort, kvickare än förra årets ettor. Som nu är tvåor. De har förstått att när du tar bussen in till stan före klockan 9 så är det inte okej att prata. Det är som en hederskodex - en outtalad regel. De korta artighetsfraserna är acceptabla, men de ska då hållas så korta att de knappt kan räknas som särskilt artiga. Du har en minut - absolut max - innan du måste luta dig tillbaka i tystnad. Att passera 30 sekundersstrecket är liksom bara tillåtet om det hänt något verkligt spektakulärt sedan sist du såg din medpassagerare.
     Det där med intetsägande passar vid närmare eftertanke förmodligen ännu bättre på dem som inte längre väntar, utan faktiskt är på bussen. Bussen som vi tar varje dag, vecka ut och vecka in. Till skolan, till jobbet. Än tommare blickar - några ut genom fönstret helt utan att fokusera, några stirrandes rakt fram i intet. Då och då vrider någon på huvudet, som i slow motion. Eller för tummen en liten bit snett neråt över mobilskärmen för att byta låt. Hela proceduren med våra dagliga bussresor inger en bisarr känsla av apati - vi är där utan att närvara, tittar utan att se, lever utan att känna.

Vi har kommit in i lunken igen. Det är så här det fortsätter fram till den dag som säger ledighet.
Ett sommarlov lurar hjärnan och man tror att man glömt, men tio veckor var bara en kort paus. Jag upprepar - vi har kommit in i lunken igen, och det är skrämmande hur fort man kommer in i rutinen att dagligen stiga på en buss som skriker av vemod. Utan att ens blinka.

tisdag 26 juli 2011

130. somebody save me

Har på mig en svartrutig flanellskjorta som skriker plågad konstnärssjäl och hör knaster från vinylspelaren. Patti Smith har varit på besök och ska bli avlöst av Dylan, eller kanske Depeche M. Har ett nytt block med 135grams A3, nya kol och pasteller. Sitter själv i ett tomt hus. Jag börjar sent imorgon, det är mörkt ute och en kopp te gör mig sällskap.
    Depeche snurrar igång, omslaget säger "Black Celebration". Ikväll ska det skapas magi.

måndag 25 juli 2011

129. Can't say more than this

Okej, for those of you who don't know me: jag är ganska okänslig. Hård. Spelar cool. Jag går inte runt och säger "aw!" och jag har svårt för det mesta som går under kategorin gulligt. Kan vara medfött, kan ha kommit längs vägen eller så är det en mutation. Last but not least - jag gillar inte djur.

Men till er som inte tyckte det här var gulligt... Hjärtlösa jävlar! Tror jag dör. Cuteness overload.

fredag 22 juli 2011

127. det här gör mig irriterad / hater's gonna love this / read

Det är mycket som jag stör mig på, och blir irriterad av. Har dock märkt att vi inte lever i ett så fritt land med yttrandefrihet och rätt att uttrycka åsikter, som vi gärna vill ge sken av. Därför har jag lärt mig att reducera, ransonera - censurera - mina tankar.

Tänker nu dela med mig av en sak jag irriterat mig på idag ändå. Det hela började med att min syster bakade imorse. Efter det diskade hon och så som sig bör och jag och pappa fick provsmaka varsin muffins. Sitter sedan på mitt rum och hör pappa prata med Andrea, och säger att vi ska äta vid halv två. Kom då på att han imorse sagt att jag och Andrea får sköta middagen idag eftersom han skulle ha mycket att göra.
   Kollar på klockan. 13.08. Går in till Andrea och frågar om maten skulle vara färdig halv två. "Ah", svarar hon. Frågar om vi inte borde sätta igång då, och fick till svar att hon precis tänkte gå ner och börja. "Vad ska vi göra då?", sa jag. Hon svarade att hon inte visste, utan tänkte kolla i kylen sa hon. Hennes förslag blev pasta och skinksås. "Kan du göra skinksås? Och hinner du det till halv två?" sa jag.
    Det blev pasta och stekt kassler, och jag tänkte att vi kan ju inte äta bara det så skar iordning lite paprika, tomat och morötter också. Ta-da. 13.29 stod maten på bordet och två minuter senare anslöt sig pappa. Efter maten gick han in och kollade om det visades någon golf på tv:n och jag sa på skoj till Andrea att nu var det dags för henne att ta hand om disken. Hon frågade varför och jag sa muntert "för att... nej, jag kommer inte på någon anledning men du får göra det ändå!" och reste mig sen och började plocka av bordet.
    Satte in min tallrik i diskmaskinen och gick mot altanen för att fortsätta ta in grejer och möttes av pappa som tittar surt på mig och Andrea som står bakom. Frågade varför han såg så på mig och han säger att jag inte kan säga till Andrea att hon ska diska och att hon redan gjort det en gång idag.

1. min syster är 16 år och går till pappa och säger att jag sagt åt henne att diska. På skoj
2. hon hade redan diskat efter att HON bakat. Är inte det självklart?
3. jag menade inte ens från första början att hon verkligen skulle diska. Finns det någon som ens tror att jag skulle ha den makten att bara få min syster att göra det så? Nej.

Hur som helst så började jag ta hand om disken och bad sedan Andrea lägga i resten av muffinsen i en burk eftersom hon tydligen bara lagt i hälften förra gången jag bad henne. Hon gör det och springer upp för trappan (hehe, det gör vi alltid. Vem går i en trappa? Det är tråkigt). Frågar efter henne om hon var klar. Ja, svarade hon. Muffinsformarna (i plåt) då, sa jag.
    Jag fortsatte diska, hörde att pappa sa något om "va rolig hon är" till Andrea som sedan kommer ner för att lägga in formarna. Pappa kommer ner, lyfter i en och säger övertydligt "var det de här du skulle ta hand om?", och går sedan efter att hon svarat ja. Jag sväljer en kommentar och fortsätter istället diska, plocka in det som var kvar i diskmaskinen, torka av spisen, diskbänken och skärbräda och går sedan ner med det som skulle till återvinning. Done.

1. problemet är inte att jag fick diska, det är de dåliga argumenten för att jag ska göra det.
2. hade det varit pappa som skulle ta hand om disken och jag som lämnat formarna, hade han inte gillat att jag lämnade dem.
3. även om jag diskar, hjälps man inte åt med resten?
4. det ska bli skönt att ha huset själv ett tag

Så, ös på med kommentarer om att jag gör en stor deal av det här men who cares för det är så jag känner. Innan ni klagar ska jag passa på att nämna några korta saker som jag också stör mig på.

1. att jag blir tillsagd att inte bara sitta hemma och lata mig när min familj är i Falkenberg och att jag ska ut och åka inlines när träna är typ det enda jag vill göra men inte kan. Om jag inte nämnt det har jag varit sjuk i nästan 5 veckor, äter pencillin och kan inte träna nu och vill inte riskera att bli sjukare när jag är på väg att bli frisk.
2. när någon som egentligen mycket väl vet att om vi båda skulle laga vår egen mat, skulle min bli betydligt nyttigare och mer varierad, säger att jag inte bara ska äta godis och onyttiga saker utan också lite nyttig mat nu när jag ska vara själv hemma. Och sedan hävdar att denne äter nyttigare än mig.
3. när folk säger "oj, va tunt hår du fått!". Jo tack, jag vet. Vill du höra "oj, va tjock du blivit!" tillbaka kanske?

126. party in the next zone

Jag bloggade inte igår kväll. Förlåt, förlåt förl... Oh, wait! Det här är ju MIN blogg! Vet ni vad det fina med det är? Att jag bloggar när jag vill.

Fast stanna gärna kvar ändå. Jag kan faktiskt erkänna att det varit lite dåligt med blogg ett tag här, kan komma på ett par anledningar till varför.
    Jag har nu varit förkyld i cirka trettiotre dagar. Har hunnit med lunginflammation, pencillin, feber, slemlösande (mysigt!!) brustabletter och lite annat smått och gott däri. Som till exempel ögon som rinner så att fransarna klibbar ihop på natten. Det resulterade i att jag fick hjälpa till med fingrarna för att öppna ögonen på morgonen.
    Jag var i stugan i Falkenberg en helg. Då hade jag inget internet och tog tid till att.. öh.. Kolla på Misfits. Göra ingenting. Sitta och hosta i en stol i skuggan. Rensa datorn (det tog 8 timmar). Hur som gjorde detta att jag föll helt ur rutiner och rakt in i mig själv, och var då totalt otaggad på att blogga när jag kom hem .
 
Okej, jag erkänner. Jag hade tänkt att det skulle bli en lång lista, men kom fram till att jag har inga särskilda anledningar till att jag inte bloggat så bra. Ska skärpa mig, ögonaböj!

torsdag 21 juli 2011

125. whateverrrrr

Eftersom jag är en kvinna som inte på något vis brukar vulgärt språk, får jag nöja mig med att säga att jag just nu har lust att peka ett stort långfinger åt världen, mänskligheten och en hel del individer inkluderade däri.

Med det sagt så drar jag mig till jobbet, ska först vara på Lysjölid till fyra och jobbar sen på Borås Arena från 17 till 20. Bloggar ikväll, LOVAR.

fredag 15 juli 2011

123. this is a song, a song about wednesday

Hey guys! Innan jag drar till stugan (VÅR stuga! Kan ni tänka er, vi har stuga!) i Falkenberg slänger jag in ett litet inlägg. Är sjukare än sjuk så har idag varit på vårdcentralen, pencillin och slemlösande (mysigt) brustabletter var vad farbror doktorn ordinerade när jag fått ett stick i fingret. Med det sagt önskar jag er en trevlig helg och hoppas på ett Sverige som i framtiden kommer bestå av fler läkare som talar flytande svenska, det verkar nämligen vara en bristvara idag. Denna fakta baserad på personliga erfarenheter de senaste två-tre åren.

Allt för mig, fred ut bror!

torsdag 14 juli 2011

122. sky full of lighters

Jaa, gott folk, jag ska inte förtälja historien utan är helt ärlig när jag säger att det tog sin lilla tid. Att få till ett foto alltså. Jag nekade in i det sista, men till slut föll jag för hans tjat och gick med på att posera för ett minne till eftervärlden. Jag snackar om Martindahl, Karl Martindahl. Så här såg det ut: 
Nej, gott folk, ska jag vara helt ärlig var det kanske inte riktigt så det gick till. Det var en solig onsdag - som alla onsdagar då det är allsång på Svenljungas torg - och Karl Martindahl var på besök i vår lilla håla för att göra Thore sällskap på scen under kvällens evenemang.
     För det första: Jag tänker inte gå in på någon beskrivning om vem denne Karl är, för det borde ni veta. Om inte så är google er vän.
     För det andra: Jag hade en crush på Karl för sisådär 7-8 år sedan. Det visade sig att den satt kvar lite. Paxade "hans" kväll direkt när vi skulle skriva upp oss på schemat över när vi skulle hjälpa till på allsången.
     För det tredje: För er som scrollade förbi bilden och bara läser mina värdefulla ord istället: Karl är snygghet personifierat, sex on legs och har ett jävla charmigt leende.

Med detta som bakgrundshistoria kan jag säga att jag - social kompetens fångat i en människokropp - inte vågade prata med honom först. Kände att risken för tunghäfta och rodnad var något hög. Istället fick Ernest agera wingman och jag fick agera stalkerfjortis, för när vi stod utanför vårt kontor ropade Ernest plötsligt in att "Karl! Kom hit lite, Jenny vill ta ett foto med dig!". Jag deklarerade givetvis hur pinsam han var och han fiskade fram kameran medan Karl kom ut. Han tog sitt charmiga leende med sig.
     En kram och två foton senare konstaterade jag att han också var fantastiskt trevlig. Han sa att han skulle skicka räkning på 6000 spänn för fotona. Sen sa han att jag var söt. För det räknas väl om det var ett "men åh va söt du är!" när jag sa att jag redan spenderat pengar på telefonröster under Fame Factory?
     Är nu medveten om att föregående mening hade varit ett alldeles superbt avslut på detta inlägg, lite fyndigt och tydligen är det en bloggares gyllene regel att avsluta sina inlägg med en fråga, MEN jag har mer att säga. Förutom löst prat om damfotboll och facebook råkade han också prata lite om Melodifestivalen. Att han inte varit så sugen på att göra det igen, men "sen jag fått barn så...". Vafan menar han med att bara slänga ur sig att han har barn?! Rätt upp i ansiktet på mig! Jag menar, ett barn brukar ofta medföra en kvinna.

Så, en conclusion av det här kan vara att jag fortfarande tycker att han sjunger riktigt bra och ser minst lika bra ut, även om han har barn och avböjde erbjudandet om att få förtära lite mat i mitt kök. Kan också tillägga att jag var löjligt glad över få träffa honom, och att jag är ganska tacksam för Ernest lilla kupp trots att det var lite pinsamt. Men vafan, lite kul ska man ha också!

tisdag 12 juli 2011

121. the rain will kill us all

En helg i Stockholm, eller närmare bestämt Haninge - innebär en hel del. Bland annat konstant umgänge med Joey, gött chill kring ett köksbord, The Simpsons att somna till och en hel del bad. Främst på natten men också på dagen, främst i sjön en bit bort men också i grannens pool. Det innebär också nya bekantskaper, några timmars strosande på egen hand i Gamla stan och ja just det - ett besök på Sonisphere!

Sonisphere.
    Fint som satan men hela arrangemanget kändes något b. Spanade bland annat på In Flames och Kvelertak, men det mesta var en enda väntan på det som jag gärna hade väntat i dagar på. Jag snackar om Slipknot. Live, irl - mitt framför mig! Sjuk jävla upplevelse som inte går att beskriva rättvist i ord, nöjer mig med att säga att jag grät till Psychosocial och jag grät när Joey Jordison kramade Paul Grays tomma dräkt innan han lämnade scen och jag utnämner den spelningen som den näst bästa jag sett i hela mitt jävla liv.

måndag 11 juli 2011

120. herpy derp derp

Satt idag vid mitt middagsbord på jobbet och betraktade mina tappra medkämpar, tre krigare ~70+. Framför mig stod en tämligen lyckad portion med korv stroganoff och ris som jag improviserat ihop tillsammans med mina fina kamrater. Jag kom då till en oerhört djup insikt.

Fan va bra skolan är ändå.
     I alla fall Grundskolan.
     Jag säger inte detta för att jag tycker det är jobbigt att jobba och tycker bättre om att fördriva lika många timmar i skolan - obetalt, omotiverande och slitsamt. Nej, istället insåg jag vilken nytta man har från skolan. Min första tanke var hemkunskapen. Tänk på dem som aldrig skulle laga mat annars, eller tvätta. För dem kommer hemkunskapslektionerna vara som Guds gåva till mänskligheten, den dag då de prövar sina vingar och flyttar hemifrån. Tänk alla de som lagat mat hemma innan, men då under kontroll av mamma, pappa, storebror eller hunden - för dem är det ett test att få laga mat på egen hand.
    Slöjden har jag många gånger ifrågasatt. SÅ.ONÖDIG. Men vänta, nej. Visst, jag kommer förmodligen aldrig svarva en ljusstake eller sy ett gosedjur igen - men sen när finns det onödig kunskap? Genom slöjdlektionerna har jag fått erfarenheter jag troligen aldrig fått annars. Kunskaper om hur tyngdlagen fungerar eller vad en groda lever av är inget jag måste veta för att överleva, men det känns ändå bra att veta. Att vara lite allmänbildad, ha förståelse för livet omkring mig och med hjälp av kunskap få annan kunskap - dra logiska slutsatser, ha förmågan att resonera och spekulera själv.

I högstadiet läste jag inte biologi för att bli marinbiolog. Jag gjorde det för att utan kunskap skulle vi människor vara tommare skal än vi redan är, och mer meningslösa och hänsynslösa mot det vi har omkring oss (och kanske lite för att jag var tvungen...). Kunskap behöver vi för att anpassa oss till världen och den kan vi få på många vis, men genom skolan är ett himla smidigt sätt.

P.S. Gymnasiet känns dock over-kill. Bra att det är frivilligt. D.S
P.S igen. Crap, jag går gymnasiet även om det är frivilligt. D.S

119. million

Världens bästa lillasyster fyllde 16 (!) igår, älskar dig!
Ringde från bussen hem från Stockholm och sa att jag hade hört rykten om att det var hennes födelsedag, hon intygade att detta stämde. Jag sa grattis. Hon hade fått en hängmatta. Hon var glad. 
Hoppas att hon blev ännu gladare när jag ringde.

torsdag 7 juli 2011

118. mmmkay

Denna torsdag, som alla andra torsdagar, innebar sista dagen på arbetsveckan för mig. Nu drar jag till Stockholm för en helg hos Joey, och Sonisphere på lördag! Slipknot - vi ses! Ni andra - tjarå!

onsdag 6 juli 2011

117. anyway I'll see you

Min pappa är en stolt man. En "rätt ska vara rätt", kan-själv ut i fingerspetsarna. Händig, företagssam, ordentlig, noggrann. En sån där som gör saker, och tycker att andra ska ha vett att göra det också.

Som att klippa gräset ibland, så att han inte behöver göra det varje gång.
Inte nödvändigtvis för att han tycker det är tråkigt eller jobbigt, utan för att det vore det rätta. Rättvist. För att någon annan i alla fall skulle visa att den tänker lite, tar initiativ, visar, ger tillbaka.
För sakens skull.

Kombinationen av kan-själv och stoltheten gör ibland att man inte frågar eller ber om hjälp, utan istället bara förväntar sig saker. Väntar på att någon ska läsa ens tankar och göra det.
Jag har lärt mig att folk inte gör det. Resultatet blir istället att man stör sig på det och blir sur.
Jag vet, för det är precis så jag fungerar.

tisdag 5 juli 2011

116. I'm not your boyfriend, baby

Alltså guys, känner att min blogg går neråt. Frekventa inlägg, javisst! Välskrivna? Jovars. Roliga, kaxiga, fyndiga, provocerande? Visst inte.

Har magin lämnat mina fingrar? Har jag förlorat min stil? Var Bob Dylan bäst på Peace&Love? Ett stort nej på den frågan! Magin finns - till skillnad från Bob Dylan - kvar hos mig. Den ska bara disponeras på rätt sätt. Har idag kommit på ett sjujävla projekt som jag långt bak i huvudet haft malandes ett tag. Tidigare oerhört diffust och abstrakt, omöjligt att fånga. Som en blixt, eller ett hårt knytnävsslag, slog det till idag. Snabbare än en dopad Lucky Luke greppade jag idén och skred till verket. Det gäller att ta tillfället i akt, smida medan järnet är varmt. Eller "il faut battre le fer pendant qu'il est chaud", som det heter på franska. All min magi har därför placerats där idag, och det hela kan komma att bli tämligen storslaget. Ska bli storslaget. Fas ett är inledd med dunder och brak, fas två inleds inom en dryg månad. Vad det är får ni inte veta. Inte nu. Snart, kanske. Tids nog. Två månader, ett år eller mer. Ingen vet. Det sker när tiden är inne, det är något bara framtiden kan utvisa - den som lever får se.

Tänker inte göra en sammanbindande avslutning, inte knyta ihop säcken. Något som de flesta svensklärare någon gång försökt pränta in hos sina elever. Ordagrant. Knyta ihop säcken, alltså. Nej, istället går jag ut med ett avslöjande följt av en vädjan. Jag menar det inte skrytigt, inte "fanvabrajagär", inte ens nöjt - snarare förbryllat.
     Vår badrumsvåg verkar ha lagt av.
     Som jag talade om för er igår hävdade denne att jag gått ner 2 kg på 6 dagar. Utan att ens anstränga mig. Imorse ville han få mig att tro att jag gått ner ytterligare  2,3 kg. På 25 timmar. Har han fått ett eget liv? Vill han bara göra mig glad? Vad kan ha fått honom att göra så här? Inte ens jag, som i vanliga fall skulle kunna beskrivas som "oerhört talför" eller till och med "rapp i käften", kan ge ett svar på det här. Vänder mig därför till er. Tankar, idéer, lösningar och svar på detta välkomnas. Call me. Or comment.

måndag 4 juli 2011

115. Peace&Love - fantastic four

Mimikry
Såväl spelningen som mötet med bandet, för utförligare beskrivningen så läs föregående inlägg.
Öronproppar
Korkad som jag är använder jag inte det på spelningarna, men när det var dags för sömn åkte de fram! Sov som en prinsessa hela veckan och vaknade utvilad. Skönt.
Camp Gräddhyllan
Vårt fantastiska camp som utgjordes av mig, Lina, Angelica, Viktoria, Isabelle och Mikelina. Kände bara L och A sedan tidigare, och de andra var jättefina tjejer! Varför Gräddhyllan då? Jag skulle beskriva det som bra läge, gott om plats, ganska lugnt runt omkring och faktiskt inte så stökigt och äckligt som på de flesta andra delarna på campingen. Plus att vi tjejer höll lite högre klass, såklart! He-he-he. Hur som, det funkade i alla fall som en fristad där vi kunde chilla, eftersom vi hörde ihop med ett betydligt större camp en bit bort, och det var där folk höll till mest.
Vädret
Måste säga att det var perfekt festivalväder! Måndagen och tisdagen hade det tydligen varit olidligt varmt, och det var det på onsdagen också, därför spenderade jag och Lina några timmar i badhuset då. Resten av veckan var det lite molnigt, torrt i luften och precis lagom temperatur. Kom dessutom lite regn ett kort tag en av dagarna, då kröp jag och Lina in i vårt lilla tält och hörde regnet smattra mot tältet. Mysigt som satan och uttrycket "livet på en pinne" användes ytterligare en gång.

Jag, en av tvillingarna Svensson och herr Parheden. Enda bilden på mig från PL som jag sett hittills.
Fritt lånad av Freja Östman.

114. Peace&Love - lördag

Lördag 2/7
Klockan hann bli halv ett innan det var dags för mig att vakna upp ur min dvala. Tog en sväng ner till Borlänge med Lina och Rebecka, spanade lite på Par i Hjärter, tatueringsstudion där Mimikry spelat in en video.
    Mimikry blev också bandet som var först ut sista dagen. 
Mimikry var bandet jag huvudsakligen åkte till Borlänge för.
Mimikry gjorde bästa spelningen på hela festivalen. 
Mimikry är bland det absolut bästa jag sett. 
Mimikry fick mig att gråta. 
Here it goes: köade in till området ihop med Angelica, när det öppnade begav vi oss direkt till Venus, scenen där Mimikry skulle spela. Jag hamnade näst längst fram, men tjejen framför var kort så det var lugnt (faktiskt). Kände redan innan att det fanns tårar på lager till "En flicka som är stark" och "Nian" om de skulle spela den, förvarnade Angelica om detta. Gissa om jag då blev chockad när de första tårarna poppade upp redan under andra låten efter en alldeles fantastisk start, grät till och från hela spelningen igenom och när "En flicka som är stark" - en av mina favoriter - spelades en bit in blev jag nästan orolig för mig själv. Glädjetårar, sorgsna tårar och tagna tårar blandades med min och resten av publikens massiva sång och det var då det hände. Hjalle (sångaren, retards) kastade sig ut i publiken rakt framför mig, och nu kommer stunden då jag kände mig som en töntig fjortisstalker, om än en oerhört lycklig sådan. Dags för ett sånt moment som alla överdriver men det var faktiskt så här - han ser rakt på mig och lägger handen på mitt huvud och håller den där under hela tiden som han hänger ut i publiken. Micken riktas rakt mot mig och vi sjunger refrängen ihop, plus folket runt mig som sjunger in från sidan. Med min högra arm om honom och den vänstra handen vid micken sjunger (läs: skriker) jag samtidigt som jag gråter så mycket att jag knappt kan andas, är efteråt helt tagen och deklarerar till Angelica att "om de spelar Nian på de här tror jag tamejfan att jag svimmar!". Att allt folk runt omkring mig såg på den-gråtande-tönten-längst-fram-i-rutig-skjorta orkade jag inte bry mig om, för fyfan va lycklig jag var! En hand på Hjalles axel när han sedan var en bit bort, en high-five och en high fiveslashta tag i handen senare var spelningen över. Glädje blandat med sorg sköljde då över mig, och kunde konstatera att det var bland det absolut bästa jag sett, ihop med typ System of a Down och KoRn. Bra set-list varvat med sköna mellansnack, en fantastisk publikkontakt och en stor ödmjukhet på scen var ett vinnande koncept, så att säga (intern grej, användandet av det där uttrycket f.ö.). 
Skulle vilja träffa basisten Mia, hon verkar vara himla fin. Fick tyvärr inte möjlighet med detta, men när jag lätt nonchalant släntrar från The Haunteds spelning (berättar mer snart) några timmar senare, blev jag inte nådigt chockad när jag ser Hjalle stå helt ensam mitt framför mig. "Hej, jag vill ha en kram" säger jag. Töntig som jag är (för fan Jenny, du är snart 18 år!). "Klart att du får!", svarar han och ger mig en kram. Glad tjej förklarar att hon stod längst fram och säger att de stått för bästa spelningen på hela festivalen, och hinner också säga "fan va kul" angående att hon träffade honom bara sådär typ tre gånger. Kan också ha nämnt att jag grät. Kanske. FANVACOOLTJEJ. Hur som, vem kom inte förbi då också, om inte Mimikrygitarristen Åsberg? Hej sa jag, men vi skiljdes precis åt och jag snubblade då in i ett tält där jag tyckte det lät som bra musik. Ser att det är Heavy, Mimikrys trummis som sitter vid - mycket riktigt - trummorna. Vilka ställer sig inte framför mig då, om inte Hjalle och Åstrand? Tänkte att jag inte ska vara sååå patetisk stalker att jag pratar med dem igen, så lät detta bero. De gick sedan tidigare från spelningen medan jag såg klart, och när jag efteråt kom ut från tältet gick jag nästan rakt in i Heavy som stod där med några jag sett vid sidan av scenen under Mimikrys spelning. Kul som fan. 
    Crash Nomada var nästa lyckliga band som fick ha mig som åskådare. Riktigt skön energi på scen som gjorde att jag fick en glädjekick att leva på i typ ett år. Går det att lagra sådana på burk?
    Mando Diaos akustiska spelning hann jag inte se så mycket av tyvärr. Detta på grund av en så fånig sak som att jag stod i kö i 40 minuter för att ta ut pengar. Vilket jag sedan inte kunde göra, för automaterna gick sönder. Hur som, det lilla jag hörde var riktigt fint. Såg även dem 2008, och för mig är de verkligen ett band jag bara vill se live, inte lyssna på hemma.
     Secret Wars är inte ett band, utan en konstbattle. Vart Malmö vs. Oslo, varsin vit vägg och svarta pennor + lite svart målarfärg och 80 minuter var vad de hade, sen fick publiken rösta fram en vinnare. Tycker det är så coolt med typ streetart, och det är såna här kompletterande saker till musiken som verkligen fulländar festivalupplevelsen.
     Bad Religion gav mig ungefär samma känsla som Social D. Det vill säga "fan va gamla de blivit". Gamla och ganska tråkiga, men ändå kul att ha sett dem och de spelade alla "mina" låtar, så set-listen kan jag inte klaga på. Scenframträdandet däremot, och den minst sagt intetsägande klädseln och approachen på Greg, var inte mycket att hurra för.
    Bob Dylan, din arroganta jävel. Känslan dras ner redan innan, då de går runt med skyltar som förbjuder fotografering och folk börjar muttra "hur divig får man bli?", men samtidigt ligger förväntan och spänning i luften. Mr Dylan går på scen, och har under de första låtarna det massiva publikhavet kring sitt lillfinger. Här hade en mening räckt för att påverka samtliga ungdomar (det vill säga den målgrupp som är mest konforma) i publiken för resten av deras liv, det behövde inte ens vara några väl valda ord. Ett kort "take care of each other" hade räckt, och vi alla hade anammat detta utan att blinka. Ett "you're good as you are", eller "you're beatiful" hade kunnat höja alla osäkra tonåringars självförtroende för en lång tid framåt. Jag menar tänk att få höra att självaste Bob Dylan tycker att jag är bra som jag är. Bob Dylan har sån jävla makt och möjlighet att påverka, och jag blir så ledsen när sådana människor inte utnyttjar det.
    Bob Dylan tiger. Han säger inte "Hello Sweden, it's nice to be here", han säger inte "Hello Peace&Love!". Bob Dylan säger inte ens "Hello". Han går istället in på scen och avverkar låt efter låt, och jag som inte köat i timmar och därmed hamnade långt bak vet knappt om jag kan säga att jag har sett Bob Dylan. Jag har hört hans raspiga, lite knarriga röst, men inte ens sett honom på storbildsskärmarna, eftersom dessa endast visade hela scenen på långt håll. En efter en lämnar området, jag hör flera säga "varför ska jag stanna och se det här?" och folk som undrar om han ens bryr sig om att publiken är där. Efter 25 minuter tröttnar även jag och rör mig mot Venusscenen istället, och fick berättat efteråt att Dylan slutligen tackat kort och presenterat bandet, och dessutom hunnit med att slakta de få av de största låtarna som han spelade.
     The Haunted fick istället fylla ut Bob Dylans tid för min del. Nästan så att jag är glad att Dylan inte höll måttet riktigt, för jag ville verkligen se Haunted, och fan va bra de var! Peter Dolving gjorde dessutom fantastiska hopp mellan stenhårda framträdanden i låtarna, till djupa och viktiga mellansnack. Mellan de sjuka låtarna med riktigt bra drag stod han därför för påverkan, egoboost och små moralpredikningar till publiken i Bob Dylans ställe. Han sa att han hade hört om våldtäkterna på festivalen, och ville därmed påpeka en av de mest grundläggande sakerna i världen - "din kropp, är din kropp. Hör ni det? DIN kropp - det är DIN kropp!". Jubel från publiken. Ett lika bejublat uttalande gör han senare i och med "när vi har varit ute och rest världen runt har vi insett att det finns tamejfan mer snälla än dumma människor. Det finns så mycket snälla människor överallt, det är bara det att de onda, de hörs mer!". Fan va bra kille, krossade många fördomar om metalband som känslolösa satanister.
     Toxic Lab Rats var bandet jag nämnde tidigare när jag sa att jag hörde musik som lät bra från en av scenerna inne i ett tält, där Heavy satt bakom trummorna och Hjalle och Åstrand stod framför mig. Och de lät inte bara bra vid första lyssning, utan de var riktigt bra! Aldrig hört talas om dem förut, men tyckte de var sköna. Chris Rat var dessutom rolig och spontan, brydde sig inte så mycket när mikrofonstativ välte, mikrofonsladden lossnade mitt under en låt och pratade dessutom väldigt diffust om hur det skulle bli med deras nästa skiva. Bra ös, kort och gott.
    Miss Li fick en ny chans efter den värdelösa spelning jag såg henne göra 2008. Jävlar vilket uppsving! Om jag varit en artist i den genren, eller kvinnlig artist i vilken genre som helst, hade jag lätt valt att addera henne på listan av en av de artister som inspirerade mig med liveframträdanden. Glad, ödmjuk, fullkomligt strålande och rolig att se på, och när "Oh boy" kom strömmade folk till dansandes och studsandes från alla håll, till och med jag som stod mot en stolpe och försökte se lite cool ut hade lust att släppa loss fullkomligt. De 20 minuterna med Miss Li på scen var ungefär vad jag skulle definiera som spelglädje.
     Hellzapoppin (a sideshow revue), tredje gången gillt, om man kan säga så när en show redan hänfört mig två gånger tidigare. Då under Metaltown för två veckor sedan, två gånger på samma dag, och denna gången var deras freakshow ännu sjukare. En fakir som äter glas, ligger på svärd med ett betongblock på magen som en annan slog på med slägga, långa stickor som pressades genom såväl underarm som överarm och genom tungan, hakan och ut vid strupen, för att inte tala om att svälja ett långt snöre och sedan skära upp magen med en stilett och dra ut tråden med en tång. Eller vad sägs om mänsklig piltavla? Behöver jag ens säga hur bra det här är, med tanke på att jag valt att se showen så pass många gånger?
     Håkan Hellström har alltid varit ett av mina hatobjekt. Kan dock, något motvilligt, erkänna att hans senaste album faktiskt är helt okej. Bestämde mig för att ge honom en chans och försöka förstå hysterin, gick sådär. Visst, han är underhållande att se på, men det fångade mig inte. Fullkomlig urladdning efter Mimikry, festivaltrötthet och feber var ingen vinnande kombination till Håkan. Gav upp efter en halvtimma och kände att jag faktiskt var ganska nöjd, och drog mig därmed tillbaka till campingen för en sista natt i mitt och Linas tält på Camp Gräddhyllan. 

113. Peace&Love - fredag

(Pallar du inte läsa allt, se lördagen för det allra bästa!)
Fredag 1/7
Packade ner lite konserver och släntrade ner till stan. Förtärde frukost på gräsplätten vid huset som vi redan kallade för vår, jag slumrade sedan en stund i gräset innan vi delade på en amerikansk panpizza till lunch, inköpt från pizzerian precis runt hörnet. 
    bob hund blev första bandet vi fick se, dock bara kort när vi passerade. Hade verkligen velat se hela spelningen, men fick nöja mig med början och slutet.
    Movits! var bandet som prioriterades istället, och det skulle kunna sammanfattas med Linas ord en bit in i spelningen "det här är inte sådär jättebra va?". Nej, tyvärr uppfyllde de inte mina förväntningar, hade hellre sett dem på en mindre scen och en mer genuin spelning, men går inte komma ifrån att deras musik är fantastiskt skön!
    Underoath bestämde jag mig för att se efter att under förmiddagen läst om dem i PL-häftet. Tyckte det lät som något som skulle passa mig trots att jag aldrig hört om dem förr, och oj så rätt jag hade! Metal, growl och ös, helt okej mycket publik och att jag inte kunde låtarna sen innan gjorde ingenting. Största musikaliska upptäckten under festivalen - check!
    Petter spelade på en scen inte långt ifrån Underoath, och bestämde mig för att se sista halvtimman med honom när Underoath spelat klart. Såg honom på PL 2008, vilket fick mig att gå från hat till kärlek för honom, en kärlek som växt sedan dess och gick i topp under hans medverkan i "Så mycket bättre". Det var precis vad han var, trots ett strålande jobb 2008. Mannen, myten, legenden kan annars beskriva med ett ord - kung. Säger Petter att publiken ska hoppa, då hoppar publiken, säger Petter att publiken ska höja händerna i luften, då gör de det. Skulle Petter säga "rulla i din grannes spya", då tror jag fan att nästan samtliga gjort det. Hit efter hit avverkades och "Såklart", "Det går bra nu" och "Fredrik Snortare och Cecilia Synd" fick folkmassan nedanför scen att fullkomligt explodera.
    Sator stod näst på tur. De spelade på scenen Venus, där jag hängde mest. Var nämligen där de lite hårdare banden oftast spelade, vilket föll mig i smaken. Med andra ord, hade jag inget band att se för tillfället var det ett säkert kort att gå dit. Säkert var just vad Sator var, hårdrock som hårdrock ska låta, tyvärr inte mycket mer utan ganska slätstruket. Fick mig dock att inse att jag inte längre är lika såld på rock som tidigare, utan att det är metal och i viss mån punk som är grejen. 
    Teddybears stod på scen med sina stora björnhuvuden när jag gick från Sator till nästa band. Fastnade och såg de sista låtarna och några av deras största hits, sköna och ganska häftiga. Förstår dock inte hela grejen - kalla mig trångsynt om ni så vill. 
    Social Distortion var det som stod på agendan och efter 20 minuters väntan längst fram vid scen gick de på. Låtarna var där, publiken var där, men frågan är - var gubbarna på scen verkligen där? Blev plötsligt påtagligt hur gamla de blivit, och deras musik är inte längre särskilt hård. Svor lite åt mig själv för att jag är född något decennium försent och missat så många bands största eror. 
    Looptroop Rockers fick istället hjälpa Social D att fylla ut min tid då jag lämnade deras spelning tidigare. Tänkte bara gått till Venus för att chilla lite på avstånd och sen ta bra plats till Soilwork, tänkte sedan att vafan - ser man en spelning ska man göra det från första bänk. Drog mig därmed in i smeten och studsade ihop med resten av publiken som rörde sig som en enda enhetlig klunga. Förväntade mig att Looptroop skulle vara bra, men inte  bra. Promoe gjorde ett bättre jobb där än när jag såg honom solo på Teknis, och när de som final först gästades av Petter, därefter av Timbuktu och sedan spelade "The Building" var jag inte heeelt ensam om att vara i fullkomlig extas. Så.jävla.bra.
    Soilwork gick på scen en timma efter Looptroop, stod då längst fram ihop med nyfunna vänner. Hoppade, skrek och sjöng, lycklig. Trogen publik och mycket folk, trots att Maskinen spelade delvis parallellt och att The Strokes stod på scen samtidigt. Detta var något som Björn påpekade några gånger, "jag hör något jävla oljud borta från stora scenen. Vet ni vilka det är som spelar där? Är det The Strokes? Jag vill inte höra det jävla oljudet! Det är upp till er att överrösta det nuuuuuuuuuu!". Jag tyckte att vi klarade det ganska bra, och Soilwork klarade att till och med överträffa mina förväntningar mer än bra.
Var sjukt uppe i varv efter spelningen och tillbaka på campingen var det full gång, träffade Tårtan, en jag mötte på Metaltown, och lite Svenljungabor och även Boråsare. Sprang runt och läste Bibeln för sökare och hälsade på den uppstoppade mården Gösta. Bland annat. Någon gång efter 6 morgonen efter,bestämde även jag mig för att följa de andra i camp Gräddhyllans exempel och smög in i vårt tält för lite sömn.